| “I tried to do my own thing but the trouble with your own thing is you end up on your own” |
|
| The Beta Band, ”Simple” | |
Jag har haft en passion för musik sedan jag var ca 15 år gammal och rotade igenom importerade CD-skivor i min lokala förortsskivaffär. (Ja, hörni kids, det var en butik som alltså specialiserade sig på att sälja plastskivor med inspelad musik – pittoreskt, inte sant?)
Dessa är några av de saker jag tror på: Pharoah Sanders, lovers rock, Prefab Sprout, Laura Nyro, modern soul, Robert Wyatt, Nina Simone, doo wop, Moondog, dub, showtunes, latin, och the hardcore continuum. Börjar återupptäcka hiphopen igen. EPMD, Marley Marl och sånt.
Tillsammans med Gareth Jones (Twin Cities) gör jag musik under namnet Analog Jones. Vi har släppt material på skivetiketterna Flogsta Danshall, Mukatsuku Records och Burntprogress.
Ibland lägger jag upp lite re-edits och remixer av saker på Soundcloud.
Jag har också bidragit då och då till olika mp3-bloggar.
Här finns också en sparad kopia av dig – nättidningen om musik som jag drev mellan 2001 och 2005 tillsammans med Jonas Lemon, Johan Wallin, Thomas Andersson, Erik Thalin och Linda Andersson.
Utöver detta så tror jag numer att de sista populära musikstilarna som var politiskt relevanta – i fråga om att utgöra ett ”alternativ” eller ”uppror” inom den västerländska konsumtionskulturen – var rave och grunge i början av nittiotalet. Under nittiotalet inordnades dock dessa stilar snabbt i den allmänna marknadsföringen av musik som en modeaccessoar. Att vara ”alternativ” är trots allt att vara en konsument, och ”mainstream”-konsumenterna är själva ofta lika hedonistiska eller utlevande. Skillnaden ligger mest i de varor man konsumerar. Sedan dess har ungdomskulturen och dess populärmusik mest handlat om att behärska vissa ganska etablerade stilar, precis som inom ”etablerade” musikaliska genrer som jazz, klassisk musik och så vidare. Mer än något annat verkar det handla om duktighet och iögonenfallande återanvändning, att lära sig ”bemästra” vissa stilar som sedan kombineras på nya sätt. Jag tror därför att populärmusik nuförtiden mest är en konserverande praxis. Men något nytt, oväntat, kommer alltid att dyka upp bortom horisonten…
