Det slog mig återigen (efter att ha sett de två senaste avsnitten av Babel på SVT) att det finns två sorters människor här i världen: Dels de som går runt med ögonen ständigt vidöppna och öronen som paraboler (såsom Svante Weyler beskriver sina favoritjournalister i ett av programmen, de [...]]]> En realistisk livshållning behöver inte vara prosaisk

Det slog mig återigen (efter att ha sett de två senaste avsnitten av Babel på SVT) att det finns två sorters människor här i världen: Dels de som går runt med ögonen ständigt vidöppna och öronen som paraboler (såsom Svante Weyler beskriver sina favoritjournalister i ett av programmen, de insuper världen i all dess motsägelsefullhet). Dels finns det de som föredrar godis framför mat, skarpa technicolorfärger framför vardagens mer blygsamma skalor, de som föredrar volymen uppskruvad på max och läser böcker där kärleken bultar, känslorna svallar och våldet väller emot en. Vardagen är för dessa senare människor ständigt vadderad, för det enda man minns efter dagens slut är det som har lyckats sticka ut genom vaddet.

Personligen är jag definitivt den förra typen. Jag kan ärligt säga att jag aldrig åker tunnelbana utan att hänföras. Varje bussresa är ett mikrokosmos, varje dagstidning en labyrint. Det är med den blicken jag försöker se världen. Då blir vardagen sannerligen aldrig tråkig, utan det är som vi älskvärda misantroper försöker säga det: ”Ordinary life is pretty complex stuff.”

Jag cyklar, och gråheten en regnig, glåmig onsdagsförmiddag är, rent värdemässigt, inte mindre intressant eller tilldragande än en solig fredagskväll. Allt handlar om med vilken blick man ser världen. Andra kör bil, och har – kan jag tycka – en mer selektiv varseblivning, där intentionen är att försöka bortse från saker i stället för att begrunda dem.

I själva verket är det kanske Sex And The City-tittaren som har en kräsen syn på vad som över huvud taget är värt att mentalt begrunda, medan Aase Berg-läsaren tar in världen mer odifferentierat.

Den poetiskt lagde försöker förstå tillvarons mening och syfte.* Detta medan pragmatikern frågar: Ja, men säg mig snabbt, vad är poängen med det hela – och hur kan man tjäna pengar på det?

Denna senare typ är dock de som tenderar att få saker gjorda. Ett Ayn Rand-liknande vinnardrag. Ett ideal som kan sammanfattas genom mottot ”vara sann mot sig själv, pusha sin förmåga, och så vidare”. Det är de här människorna som tenderar att hamna i ledande ställningar, som tenderar att få hjul att snurra och därmed är med och sätter de yttersta villkoren för vad uttolkarna sedan kan ha förmånen att få uttolka.

Men rösterna vi prisar och minns ur historiens djup är paradoxalt nog sällan de som yttras av de levnadsdugliga konformisterna, utan snarare är det särlingarna, de vars parabolantenner var som som mest förfinade och vars analyser var som mest omvälvande.

För kanske visar sig distinktionen vi ofta gör, den mellan drömmare och realister, också vara en paradox? De som kallas ”drömmare” har ju, som jag påpekar ovan, ofta en mer ofiltrerad varseblivning, och kan därmed sägas ta in världen mer realistiskt. Den mest hårdhudade konformisten är ju samtidigt mer av en idealist än den konstant reflexive kritikern.

Kanske är det egentligen sätten vi agerar på som ger oss stämpeln ”drömmare” eller ”realister”, snarare än hur vår varsebivning är funtad? Som andra älskvärda amerikaner ju säger: ”Cats need to eat!” Maten måste, på ett sätt eller annat, hamna på bordet. Det är den verkligheten vi alla trots allt måste förhålla oss till.

Jag lägger därför fram ett tentativt ideal: Att sträva efter att vara en ovillkorlig realist, dels i insupandet av verkligheten i sin prosaiska ofantlighet, dels i omsättandet av den visdomen i görbara projekt. Det bästa av båda världar.

Bloggen Ironic Sans är inte bara ett utlopp för en väldigt kreativ kille. Det är också ett fantastiskt exempel på hur kreativitet kan fungera på webben. I stället för att sitta och komma på sina ofta egensinniga och nyskapande designidéer på kammaren, och hålla dem [...]]]> Hur sansat är det att publicera uppfinningar direkt på ens blogg?

Bloggen Ironic Sans är inte bara ett utlopp för en väldigt kreativ kille. Det är också ett fantastiskt exempel på hur kreativitet kan fungera på webben. I stället för att sitta och komma på sina ofta egensinniga och nyskapande designidéer på kammaren, och hålla dem inlåsta, söka patent och rikta sig mot enskilda företag väljer uppfinnaren och fotografen David Friedman att förklara dem direkt på webben, helt öppet. På så sätt får han både feedback, ett underlag för att se om det funkar och om idén har kommits på av någon annan, och ett levande bevis för att han faktiskt har kommit på idén vid den tidpunkt då den offentliggörs.

Open source-tänkande, fast applicerat på allt annat än programvara.

David Friedman har bland annat kommit på en väldigt kool, väldigt annorlunda volymkontroll för webben, ett lexikon som automatiskt ger dig den kortaste synonymen till ett ord och ett solur som fungerar när solen inte skiner. Ett och ett halvt år senare börjar sedan en tillverkare att faktiskt tillverka uret!

Det pratas ofta om ”kreativitet” som lösningen på allt, ofta i endera väldigt vaga eller väldigt kvantitativt fyrkantiga termer hämtade från den amerikanske geografen Richard Florida. Men vad Ironic Sans är uttryck för är otvivelaktligen helt oförblommerad och ofta smått knasig kreativitet. (Hur man nu ska definiera termen? Kanske är det som med begreppet ”pornografi” – man kan inte ställa upp en klar definition på det men man vet vad det är när man ser det.)

-*-

Häromveckan hade David Friedman en idé uppe om vad Google Mail borde göra; de borde införa ett ingressfält för ingresser/sammanfattningar av längre e-brev. Smart, enkel, lätt idé att genomföra i Google Labs.

Jag kom själv på ett par liknande idéer häromdagen.

Dels borde mailklienterna införa en möjlighet för individuella massutskick. Det vill säga, ett enskilt mail för varje mottagare på listan, trots att det rör sig om samma meddelande. Det är ju inte alltid man vill antingen skicka ut ett tips eller ett skämt till en grupp och låta alla få samma mass-email med 15 adresser i CC-fältet, eller bara en sånt där kryptiskt anonymt mail där avsändaren har skickat mailet till sig själv men inkluderat en massa hemliga mottagare i BCC-fältet.

Vad man också borde göra är en knapp som man snabbt kan trycka på när man vill slänga in ett mail som kompletterar det man just skrivit. Tänk en tagg, typ <ADDED> i brevhuvudet, som sedan en rad mailklienter kan tolka så att mailet presenteras under eller som tillhörande det nyss skickade mailet, det man ville komplettera.

I dag ser det ut så här i Gmail, till exempel:

Min lösning går ut på att tillägget, det senare mailet, ska visas som en del av samma konversation som det mail som precis föregår det. I Gmail skulle det innebära att ”en sak till”-mailet hamnade på samma rad som ”hej”-mailet i bilden ovan.

I just Gmail borde det här vara en ganska enkel funktion att implementera, inte sant? Andra mailklienter skulle kunna göra så att de adderar texten från det senare emailet till det första, men det är antagligen svårare att göra rent tekniskt.

-*-

Men vad säger upphovsrättsexperterna om detta? Är det vettigt att beskriva till exempel idéer om webbtjänster och annat direkt på webben så här? Hur håller en blogg som dokumentation i eventuella rättsfall? Och vad är normen när man presenterar schematiska beskrivingar av tjänster, eller visar mock-ups? Går de att patentera i förväg? Eller är det vanligare att man skriver ett så kallat non-disclosure-kontrakt som förhindrar parterna att offentliggöra idén utan upphovsmannens godkännande?

Det senare, non-disclosure, skulle i sådana fall vara raka motsatsen till Friedmans metod. I mjukvarubranschen går open source att kombinera med inlåsta element (allt mer så för varje år som går, enligt The Economist) eftersom själva implementeringen av projekten går att dela upp i olika delar, vilka kan använda sig av olika ekonomiska logiker. Man kan till exempel tillhandahålla den underliggande källkoden gratis men ta betalt för kundsupport eller mer exklusiva programmoduler. Men är denna uppdelning möjlig att göra med hela koncept, hela idéer?

Blev tipsad om nya Caribou-skivan häromveckan. Det är lustigt hur hitten ”Odessa” är en bra låt men samtidigt ett så uppenbart konglomerat av element från andra band som gillas på ställen som Södermalm i Stockholm: En långsam, dubbig discobasgång som hämtad från bandet Liquid Liquid – man kan tänka sig hur [...]]]> Trycker på alla hipsterknapparna samtidigt

Blev tipsad om nya Caribou-skivan häromveckan. Det är lustigt hur hitten ”Odessa” är en bra låt men samtidigt ett så uppenbart konglomerat av element från andra band som gillas på ställen som Södermalm i Stockholm: En långsam, dubbig discobasgång som hämtad från bandet Liquid Liquid – man kan tänka sig hur både Slow Blow-killarna och Hercules & Love Affair-flatorna nickar gillande. En naivistisk melodi av det där omisskännliga Peter Björn & John-slaget, som Lykke Li lika gärna hade kunnat sjunga. Och så lite Phoenix-vibbar ovanpå det, i sättet han sjunger, samt lite Avalanches-aktigt ljudcollage mot slutet. Vips! Där har du en klubbhit som trycker på alla hipsterknappar samtidigt.

Det är väl knappast så att Daniel Victor Snaith, kanadensaren bakom aliasen Caribou och Manitoba, är så beräknande att han har suttit och tänkt såhär. En gnutta Liquid Liquid, en gnutta Peter Björn & John, en gnutta Avalanches… Eller?

Gillar du Phoenix, så kanske du också gillar… Det är som med nätets olika rekommendationsfunktioner. Man kan bli smått konspiratorisk för mindre. Som Douglas Rushkoff säger, i den aktuella BBC-dokumentärserien Virtual Revolution (episod 3):

I can become much more like “a person like me”. [...] By telling me what “people like me” do, by encouraging me to be like “a person like me”, [recommendation engines] help me become more prototypically one of “my kind of person”. The more like one of “my kind of person” I become, the less me I am, and the more I am a demographic type.

Mitt förra blogginlägg var delvis en kritik av Andres Lokko, men det betyder förstås inte att han har vettiga saker att säga, som nu nyligen i Babelbloggen:

Musikbloggarna blir PR-verktyg för halvstora indiebolag så att alla, alla, alla till slut bara skrev om exakt samma remix av Caribou, Neon Indian, Washed Out eller Memory Tapes med en länk till samma MP3a. Bloggsvackan går säkert över men just nu behövs det, eh, typ ett nytt internet för att likriktningen inte ska ta över den s k indievärlden helt och hållet.

Mycket av den utvecklingen kan skyllas på infrastrukturella funktioner som Hype Machine. Aggregering, rekommendationssystem, spårning i all ära, men går det att göras kompatibelt med det sant idiosynkratiska, oväntade, det skeva? Går det att lösa med en randomiseringsfunktion, eller handlar det om att vi själva måste sluta göra det enkelt för oss?

Jag sitter på Södersjukhuset i min rock och med min sjuka mage, och ser tvärs över salen en man som är gammal, riktigt gammal och skröplig. Och jag har just läst ett citat av författaren Philip Roth, om att ”åldrandet inte är ett krig, det är en massaker”. Därför är det [...]]]> The importance of being pinsam

Jag sitter på Södersjukhuset i min rock och med min sjuka mage, och ser tvärs över salen en man som är gammal, riktigt gammal och skröplig. Och jag har just läst ett citat av författaren Philip Roth, om att ”åldrandet inte är ett krig, det är en massaker”. Därför är det förstås de orden som kommer in i mitt huvud när jag själv ser det obarmhärtiga förfall som naturens grymma öde har skänkt oss. En vilt skakande hand, en sked som väger ton. En måltid tar en timme, inte en natt utan nedkissade lakan.

Men så hör jag hans skämt, hans skojfriska betraktelser av omvärlden. Jag sitter ner och lyssnar på hans berättelser ett slag. Hans ögon är uråldriga och fulla av damm. Men de lurar mig inte. En ovisshet om vad varje ny morgon kommer att innebära finns kvar i dem – och med det, en tillförsikt. En acceptans av sakernas tillstånd.

Han lärde mig tillförsikt, den där mannen. Han kommer inte att finnas kvar när jag själv blir gammal och grå, men han visade mig att naturens konsekventa massaker på oss är oundviklig, och helt enkelt sker. Vare sig du vill det eller inte.

(Varje gång svenskar säger, så där krasst snusförnuftigt som bara svenskar kan, ”är man död så är man, inget att göra åt saken” ger de inte uttryck för sekulär ateism – i själva verket är det precis tvärtom, de ger uttryck för ett spirituellt hållningssätt gentemot världen, en tillförsikt.)

-*-

Jag sitter i mitt hus, det är vår. En bok ligger bland de andra i högen på golvet. Introduktion till metafysiken. Jag funderar ju allt mer på det där med tillförsikten och om jag vågar lära mig den, ge mig hän till den, och Henri Bergsons flödesontologi ger mig ett rimligt svar. Hans filosofi handlar om att känna tillförsikt inför det enda verkligt konstanta: flödet. En metafysik måste av nödvändighet bo i rörelsen, snarare än det statiska. Ingenting statiskt är permanent. Allting flyter. Inser man detta, inser man det oerhörda.

Stenen där, trädet där. Zenbuddism. Den stilla acceptansen av sakernas tillstånd. Visst kan en tilltro till det statiska uppfylla det löftet. Den traditionella religiösa tilliten till fasta föremål och koncept (Maria, Jesusbarnet, helgonen) har den rollen för många av oss. Men den stilla acceptansen även när allting är kaos, när saker går åt helvete, när man bara flyter med strömmen? Här krävs en tillförsikt inför rörelsen i sig, bruset, flödet. Och, för att ta tanken ännu ett steg längre, den alldeles oerhörda insikten om universums kyla, mörker och obarmhärtiga storhet? Om ett antal år – antalet går rentav att räkna, det är inte oändligt – kommer samtliga minnen och spår av såväl Jesusbarnet som Maria och helgonen ju att vara spårlöst utplånade. Damm i innanmätet av en stjärna.

Vi håller oss mest fast vid ett löv i vinden, som vi alltid gjort. Vinden är flödet.

-*-

Jag står vid ett podium och föreläser. Min föreläsning handlar om hur medieanvändningen i vår tid kännetecknas av sådana påtagliga paradoxer. ”Du har tre sekunder på dig,” säger den otåliga tonåringen, med fjärrkontrollen i hand. ”Imponera på mig.”

Mitt anförande handlar om tilliten till medieanvändaren. Tilliten till myllret, i en tid av oreglerade fildelningsnätverk som ingen enskild aktör kan styra, som till synes alla unga människor tycks insyltade i, och som många äldre verkar skrämmas av.

Dagens medieanvändning kan ofta tyckas vara grundad på en blandning mellan otålighet och förväntan att bli underhållen. Men samtidigt finns även där en slags tillförsikt, i användarnas acceptans och faktiska uppskattning av det utbud som de ställs inför. Den olagliga nedladdningen är trots allt en akt av uppskattning gentemot det som laddas ned. Tv-tittandet är en stilla acceptans av det utbud som finns. Mitt i det kräsna finns en vilja att bli underhållen, en förhoppning och entusiasm. Tonåringen idag kan tyckas beräknande och illusionslös – men är samtidigt allt annat än den uttråkade, fåordiga, understimulerade tonåring det sena 1900-talet bjöd på.

Det finns alltså en intressant paradox här. Å ena sidan hänsynslöshet, cynism och beräknande, å andra sidan hänsynsfullhet, lekfullhet och entusiasm. I fildelningen och de sociala nätverken ligger en idé om ömsesidigt utnyttjande. Inte på något elakartat sätt, utan snarare i den gemensamma insikten om att vi alla vill ha saker, att alla är opportunister.

Dagens kändiskult frossar i kändisarnas brister och skavanker, klavertramp och aningslösa uttalanden. Den kulten är besläktad med de sociala nätverk som förvandlar alla till kändisar, inom sina egna vänkretsar. Dessa två fenomen har en viktig sak gemensamt – som faktiskt kan möjliggöra en väg till tillförsikt och ödmjukhet. När även tillkortakommanden och brister görs synliga skapas en insikt om att den andre är felbar och så är även jag. Kändisarnas fulhet och vår egen futtighet påminner oss om att vi trots allt bara är människor. Det är skönt, i den tillförsikten kan man hitta ett lugn. Den tillförsikten får finniga tonåringar att våga visa sig ute på stan, och kanske rentav motverkar modeindustrins uppfordrande, perfekta idealbilder.

-*-

Så, vadå, Jonas börjar bli gammal och vill kokettera med en viss, lagom klädsam visdom och tillförsikt? Nåja, tillförsikt och tillförsikt. För de som känner mig framstår jag ofta inte alls som en person fylld med tillförsikt, snarare är jag likt Sisyfos en enträgen stackare som baxar en sten uppför ett berg och gör livet mer komplicerat än det behöver vara.

För det är ju med mig som med nästan alla andra. Samtidigt som jag respekterar och rentav strävar mot den där zenbuddistiska acceptansen ibland, vet jag att det inte blir mycket gjort om man konsekvent bemöter världen på det sättet.

Jag drivs av ett behov av självbekräftelse, som alla andra. Jag vill ha en hög materiell standard. Jag vill prata om mig själv, bre ut mig, som jag gör nu (och nästa dag likt förbannat oja mig om att ”vi lever i en så individualistisk tid”).

Visst fantiserar jag om tillförsikt, för att få ett inre lugn. Men bara det faktum att jag tänker på det i de här termerna vittnar ju om en enorm avsaknad av just denna egenskap. Jag är ändå övertygad om att för mycket lugn leder till missade chanser. Lugn måste alla ha, men en växande utmaning i vår tid är att lyckas kanalisera lugnet, och även flödet på rätt sätt.

Här kan man tillgripa Sören Kierkegaard, eller lika gärna de gamla grekiska myterna om Dionysos och Apollo. Livet handlar om konsten att balansera. Inte för mycket apollonskt lugn, inte för mycket dionysiskt myller.

För i flödet bor ju en sorg, om man viger sitt liv helt till det. Jag pratar om mer än panka månadsslut och bakfylla, jag syftar snarare på en avsaknad av verklig riktning och mål i livet, det som Kierkegaard kallar avsaknaden av en etisk livshållning. Detta kan lika gärna resultera i apati som i hedonism.

Och omvänt: I stillheten inne i mitt rum, bland alla de där böckerna, finns en annan sorg. Vetskapen om livet, dofterna, den obevekligt röriga världen utanför. Denna myllrande värld, där utanför mitt fönster. Alla dessa människor, av vilka jag bara kommer att träffa en bråkdel. Allt det oerhörda som pågår utan att någonsin bli registrerat, eller dokumenterat. Dessa upplevelser, händelser, unika moment – som bara går förlorade i intigheten.

Bara minsta föraning om detta kan få en att klä upp sig till tänderna, rusa ut ur huset, ner till närmsta bar, och börja prata med vilt främmande människor.

-*-

I kväll går ett program på tv som jag fick nöjet att undertexta.

Mycket har skrivits om kulturjournalisten Andres Lokkos nyutkomna samlingsvolymer av nöjesdissekerande text, men kvällens Roast på Berns, där han och Johan Rheborg sågas kärleksfullt av sina komikerkollegor i Killinggänget, säger mer om hans person än alla spaltmeter text tillsammans.

Jag menar, det räcker att se på honom för att veta att han knappast drivs av tillförsikt. Och när man läser honom vet man att hela hans livsgärning har gått ut på att obändigt spjärna emot minsta antydan till svennighet, att fly tillvarons prosaiska vanlighet, att aldrig vara pinsam.

Detta blir bara så vansinnigt tydligt när han ställs i en genuint pinsam situation, vilket inträffar både när han ska grilla och blir grillad, i tv-programmet. Pinsamheten är ju mer än bara komikerns arbetsinstrument – det är komikens hela väsen. Att stå på scen är pinsamt, att bli häcklad är lika pinsamt det. Och tar man sedan folk som är så drivna, som har så lite tillförsikt, så lite inre lugn, som anstränger sig så hårt att inte vara pinsamma så att de i själva verket själva hela tiden tangerar på pinsamhetens rand, så blir det förstås ännu roligare när komikern avslöjar denna enkla paradox.

Men Lokko är allt annat än dum. Han vet detta själv. Han vet ju att han är Hardy Nilsson, fanzineredaktören och Pet Sounds-stammisen. Visst, han är mäktigare, mer machiavellisk och välsituerad – därmed i mångas ögon också sexigare, manligare, mindre pinsam. Men han vet att han är den i många avseenden tillgjorda person han är. Och kanske handlar tillförsikten för såna som honom just om att acceptera detta faktum! Att likt Woody Allen garva åt sin egen neurotiska brist på lugn. En tillförsikt bortom det zenbuddistiska tramset. En acceptans av att man är en just en sån där jävel som sällan accepterar saker som de är, helt enkelt. Även det är ju en slags acceptans.

Därför är det ett hälsotecken av Lokko att medverka i sådana här program. De utgör ju i såna fall någon slags terapi, och även ett tecken på att med ålder kommer självinsikt – och förhoppningsvis då också självdistans. Som komikern André Wickström också gör klart för honom:”Du fyller 43!”

-*-

Och då är vi tillbaka i sjukhuset igen. Sittandes på sängen, i en skröplig kropp som bara förfaller.

Kanske handlar det om det. Om att åldras. Den unga självsäkerheten, spjärnandet, instinkten att fly tillvarons prosaiska vanlighet, vägran att vara pinsam – allt detta tynar stegvis bort för att ersättas av insikten att inte bara drömmar, utan även förverkligade drömmar, försvinner i backspegelns krympande reflektion. Och att det är okej.

Inom sociologin är det väl något av en standardiakttagelse att institutioner såsom Skatteverket, Sveriges Ornitologiska förening eller företaget H&M alla har en reell existens. Men de består av mer än enbart de konkreta byggnader, formulär eller webbsidor som de manifesteras i. De existerar i form av associationer. Och då [...]]]> Någonstans måste även sociologer erkänna själens existens

Inom sociologin är det väl något av en standardiakttagelse att institutioner såsom Skatteverket, Sveriges Ornitologiska förening eller företaget H&M alla har en reell existens. Men de består av mer än enbart de konkreta byggnader, formulär eller webbsidor som de manifesteras i. De existerar i form av associationer. Och då menar jag i Bruno Latours mening, associationer mellan såväl människor som ickemänskliga objekt.

En organisation är ett objekt. Människor, organisationsteorier, byggnader, korrespondenser, dokument; mängder med olika saker som är relaterade till denna organisation är också objekt – fristående objekt, oberoende av varandra och av organisationen. […] Organisationen gör en egen skillnad i världen, och denna skillnad kan bland annat resultera i ett stimuli, som en människa översätter till information – till en skillnad för sig, för den människan.

Har man en poetisk inställning till livet innebär den här insikten på ett djupare plan ett argument för själens existens. När en barndomsvän gick bort nyligen och vi samlades där i kyrkan, armenier såväl som svenskar, så slog det mig att medan hans kropp nu tynar bort så finns banden kvar. Kärleksbanden, som Kaah säger. Minnena, spåren. Kopplingarna, associationerna.

De döda är i den bemärkelsen mer existerande än de ännu ofödda.

Enorma, komplexa nätverk lever kvar. Dessa nätverk är inte mindre ”verkliga” än bordet jag nu sitter vid. De utgör måhända ett annat plan av existensen, men de existerar i allra högsta grad.

Den amerikanske filosofen Richard Rorty skrev om ”epistemiska samfund” – att varje sanning, även de vi tar för ”objektivt” verifierade (månens existens, gravitationen, vattnets ytspänning) enbart når sin verifikation inom grupper av människor som enas om temporära försanthållanden. Nätverk av kunskapsskapande aktörer, som bygger upp ett samfund över tid, och manifesterar det genom materiella vittnesbörder (Thomas Kuhns paradigmbegrepp, Ludwik Flecks tankekollektiv och den tidige Latours laboratoriestudier är andra exempel på en liknande syn på kunskapskapande). I de nyss nämnda exemplen – månens existens, gravitationen, vattnets ytspänning – är detta faktum dock dolt, i det att ”alla” kan sägas hålla med om påståendena samt att bevisen förstärks genom att lättåtkomliga, materiella, icke-mänskliga objekt indikerar detsamma. Månen syns ju där! Äpplet faller ju! Vattnet bär ju upp skräddaren där!

Epistemiska samfund kan dock visa sig ha helt ”fel”, i en historisk jämförelse. För astronomerna före Kopernikus var ju jorden universums medelpunkt. Det var så. Så här är det. Bakom ordet ”är” ligger ofta en maktkamp kring normer, som ofta är tungrodda och trögrörliga. För fildelarna är Internet baserat på fri och öppen fildelning, och har alltid varit. För en tv-producent är Internet en uppsättning tekniker som lämpar sig för enkelriktad utsändning enligt marksändnings- eller kabel-tv-modellen.

Det här med styrkan inom och mellan epistemiska samfund är väldigt intressant. Vi är på många sätt tillbaka vid Michel Foucault här, och kampen om diskursen. Men anlägger vi ett perspektiv som tar på allvar de faktiska associationer som görs – där kommunikationsprotokoll, bakterier, val av implementeringar som sedan ”fryser” system till att endast tillåta vissa funktioner – så handlar det om så mycket mer än bara språk.

De döda lever kvar, de lämnar efter sig en kvardröjande återverkan. De materiella spår de lämnar efter sig blir deras egen ontologi.

Hur kan döda människor fortfarande existera? På vilka sätt kan de existera? Vad bär upp minnet? Går det att kvantifiera den meningsbärande apparat som bär upp minnen? Är det rentav här vi kan mäta själens utbredning, ja rentav dess vikt eller storlek? De flesta spår av människoöden når ju till slut tidpunkten då de inte längre bärs upp, varken av människor eller av ickemänskliga objekt. När gravstenens text vittrat bort, som vid St Nicholas’s Church i Deptford i södra London, och alla de människor som någon gång mindes samma inskription även de tynat bort, har då den begravdes människans själ ebbat ut för gott? För oss nutida människor är spökprofiler och Facebooksidor som lämnas kvar bara en liten, liten skärva av denna kärnfråga för filosofin.

Vilka relationer gör det möjligt för objekt att uppstå? Ju mer de associeras desto mera objekt blir de, och får till slut den ontologiska statusen av vara. Men det är ju fortfarande en fråga om associationer snarare än existenser.

”Souls cross ages like clouds cross skies” säger Zachry i David Mitchells mästerliga Cloud Atlas, en roman som på många sätt handlar om denna bokstavliga själavandring, hur världen är ett nätverk – inte bara topografiskt utan över tid. Artefakter (brev, manuskript, inskriptioner, föremål) bildar länkar, bakåt och framåt i tiden, och tjänstgör som påminnelser. De påminner oss, utövar ett inflytande, en agens. De vittnar om existenser som är större än oss själva, men i denna akt bär de själva upp existensen av det som en gång funnits eller komma skall. Alla sociala associationer fungerar över tid, det är i tiden snarare än i rummet som de verkar.

”Du har en liten själ” säger den zigenska spåkvinnan till den aristokratiska engelsman som besöker hennes lilla by i Karpaterna, efter att hon har spått honom i tarotkorten. Orden dånar i honom – jag har aldrig tänkt på själen i termer av storlek förut, tänker han. Och dessa ord fortsätter sedan att dåna i honom så länge han lever.

”De vill oss illa” säger hemmafrun i norra London som upplever sig vara hemsökt av onda andar med härstamning ur Mississippideltat. Kan vi kanske förklara förekomsten av voodoo och effekten av besvärjelser någorlunda rationellt genom ovanstående perspektiv? En besvärjelse blir bindande genom att ta i anspråk redan existerande andar, vars existens upprätthålls endast genom att utövarna – såväl som de som snärjs av förbannelsen – tror på dem. Det handlar om mer än simpel, självskapad suggestion. Anden som hemsöker dig är större än du, då den existerar precis som minnena och spåren av en själ gör det. Den finns i fler huvuden än ditt, den finns nedtecknad, inristad i olika föremål. Även om du intalar dig att det bara är hittepå, så är det inte bara i ditt huvud, utan i en mängd andra platser. I en eventuell andeutdrivning är det just detta som måste övervinnas, vilket inte är det lättaste. Det är därför det är få som har tillräcklig insikt, sinnesnärvaro och suggestionsförmåga att vara exorcister, och det är därför exorcistens främsta redskap är det konkurrerande epistemiska samfund vars kollektiva styrka övervinner enskilda, spridda inkarnationer av lokal svartmagi: den organiserade religionen.

Musiken kanske illustrerar det bättre. I sin direkthet och ofattbara styrka att röra oss inbegriper musiken en mystik. Dess kraft är enligt min mening en produkt av något mer än den samlade mänskliga erfarenheten. Det finns något annat där: musikaliska ackord är något mer än bara mänskliga konventioner upprättade inom epistemiska samfund. Jag var länge av den trotsiga uppfattningen att soulmusiken bär på en kvalitet som är mer än bara summan av några subjektiva uppfattningar; att det finns en närmast objektiv kvalitet i de där tonerna och ackorden. Relativisterna på universitetets kulturvetarlinje skrattade åt mig. Följer vi Rorty inser vi att det objektiva trots allt inte är något mer än summan av den samlade mänskliga erfarenheten; den historiska tradition som vi är så inbäddade i att anslaget av ett jazzackord griper tag i oss rent instinktivt.

Men är inte ackorden mer än så? Vissa toner fungerar i kombination, vissa gör det inte; en harmonilära bygger ytterst på matematiska samband, komplexitet. Dur och moll upprättas inte som en konvention som förhandlas fram. Det finns något bortom ljuden. Musiken måste kanske ha hjärnor för att existera – men musikens existens är inte dessa hjärnor, den kan inte reduceras till hjärnorna i sig.

Hågkomsten av de döda, voodoo, soulmusik, spådomar, ödestro – allt detta handlar om olika sätt att förhålla sig till tillvarons komplexitet, till saker som kan te sig som bortom vår fattningsförmåga, men ändå i någon mening finns där, och som har den ontologiska kvaliteten att vara objekt i sin egen rätt, som skapar affekter i oss. Cynikern kanske menar att det aldrig handlar om mer än den registrerade summan av en stor mängd mänskliga erfarenheter. Det är en prosaisk uppfattning. Utan att varken fastna i ett sådant, allt för positivistiskt synsätt, och utan att blanda in den konventionella religionen, kan vi hitta ett sätt att formulera det här som är mer spirituellt tillfredsställande? Det känns som att vi är någonting på spåren, men att sökandet kommer att ta tid.

Alla litteraturvetare borde i mitt tycke läsa mindre Derrida och lyssna mer på Kaah. Den här killen är genial. Missa inte Daniel Boyacioglus aktuella intervju med Kaah i P3 Text som gick nu i veckan. Repris på lördag kl 20.00, finns också att ladda hem som poddradio. (Samma program som jag själv, [...]]]> Kalla mig inte töntig

Alla litteraturvetare borde i mitt tycke läsa mindre Derrida och lyssna mer på Kaah. Den här killen är genial. Missa inte Daniel Boyacioglus aktuella intervju med Kaah i P3 Text som gick nu i veckan. Repris på lördag kl 20.00, finns också att ladda hem som poddradio. (Samma program som jag själv, för övrigt, finns med i, då jag i det första avsnittet, den 17 januari, pratade Google Books. Ladda hem poddradion här.)

Kaah och Daniel upplyser oss om den livsviktiga skillnaden mellan äkta och äkta. Det är ju en distinktion som många kulturvetare och litteraturteoretiker går bet på, när de förvissar sig om att någon som är äkta därmed måste säga saker som har den traditionella, akademiska innebörden av äkthet.

På liknande sätt påminner Kaah oss om vikten av att inte vara töntig. Det är ju så sant, och kan uttryckas så enkelt. Vad man alltid bör fråga sig i alla former av textproduktion är ju exakt det: Sitter jag nu och är, helt enkelt, töntig? Är det jag säger relevant?

Se där, relevans och tillförlitlighet – det förra är nog, i både Kaahs och min värld, viktigare än det senare. Det förra handlar om äkta, det andra handlar om den där litteraturvetarmissuppfattningen om äkta.

Sedan har vi ju poesin. Meningen med det hela. Låttexterna – som ju egentligen är föga relevanta utan den ackompanjerande musiken. Och här vågar jag nog säga att Kaah står bakom 00-talets bästa svenska album. Alla svenskspråkiga album han släppt är bra (med förbehåll för att jag faktiskt inte har hört Kaahlender, det är ju förbannat svårt att få tag på nuförtiden) men det som står ut är trots allt Soulrebell (från 2000). Värmen, hjärtat, öppenheten, mötet mellan den Dillafierade millennietajta D’Angelo-funken och det svenska Jojje Wadenius-arvet. Det blir inte daterat, dess uppriktighet förbjuder det.

För har man aldrig haft utseende
Självförtroende för ett leende
Å när dagen kommer då man henne får
Är det nånting man inte förstår

Kaah: ”Lille Alfons”

Här sjunger han en fundamental grej om att växa upp och leva som heterosexuell man i vårt samhälle. Få av oss killar får någonsin höra orden ”du är vacker” på samma sätt som tjejer får det. Vår självbild bygger ju en hel del på att vi egentligen är ganska stubbiga med våra prosaiska, ofta nästan larvigt ändamålsenliga manskroppar, antingen med för mycket hår eller för litet. När sedan dessa vackra tjejer vänder sig till oss, till oss håriga mansärslen, och menar på att de helt uppriktigt vill ha oss, så är det alltid som en överraskning.

Förtjänar jag verkligen att få henne? Så tänker många av oss. Det är en hemlighet. Och en sorg, för allt för många av oss där ute i livet. Det förklarar mycket av oss heterosexuella mäns dåliga självbild, rent estetiskt, men uppblåsta självförtroende vad gäller färdigheter och erfarenheter. Såsom vi ser det blir vi älskade mestadels på grund av saker vi gör och säger, inte i kraft av hur vi ser ut. Därför larmar vi och gör oss till.

Allt detta kanske är på gång att ändras – I’m all for it! – men det är så jag har växt upp. Gospelkören, den totala ärligheten, och den någonstans äktsvenska urmelodin  i ”Lille Alfons” går utanpå allt. Det är min uppväxt med, kompis.

Och sitt nu inte och ladda ner Soulrebell på torrent eller annan fildelning. Köp alla album av Kaah du kan hitta. Stöd musiken.

mp3: Kaah – ”Lille Alfons”

(Engelskspråkig version av detta inlägg finns här, inklusive kommentar från Lincoff själv.)

Bennett Lincoff, tidigare chefsjurist för avdelningen nya medier på ASCAP (motsvarigheten till STIM i USA) var i Sverige nyligen. Trots att han inte rakt av motsätter sig det nuvarande systemet för upphovsrätt, licenser och intresseorganisationer så har han [...]]]> Om transmissionslicenser och musikbranschens hangup på exemplarförsäljning

(Engelskspråkig version av detta inlägg finns här, inklusive kommentar från Lincoff själv.)

Bennett Lincoff, tidigare chefsjurist för avdelningen nya medier på ASCAP (motsvarigheten till STIM i USA) var i Sverige nyligen. Trots att han inte rakt av motsätter sig det nuvarande systemet för upphovsrätt, licenser och intresseorganisationer så har han ett radikalt förslag gällande hur upphovsrätten bör fungera på nätet. I stället för att, som skivindustrin fortfarande gör, hänga upp hela sin affärsmodell på exemplarförsäljning så föreslår han en digital sändarlicens för nätet. Han menar att Internet är fundamentalt inkompatibelt med den gamla affärsmodellen att sälja individuella exemplar av populärkultur.

Det handlar om en ny typ av licens, en digital transmissionslicens som ska ersätta alla andra rättigheter på nätet. Alla som vill överföra digitalt upphovsrättsskyddat material måste köpa en sådan transmissionslicens. Dels sajter som sänder musik, det vill säga webbradio eller andra typer av flödesbaserad underhållning, men också enskilda fildelare som vet med sig att de delar med sig stora mängder upphovsrättsskyddad musik.

Se den här pdf:en för långversionen av hans förslag, se det här PM:et för en kortare version. Oscar Swartz har bloggat om Lincoff flera gånger dessutom.

Till skillnad från de förslag från Peter Jenner, Roger Wallis och andra som tidigare bubblat i debatten så handlar det inte om en ”bredbandsskatt”. Den fundamentala skillnaden är att Lincoff menar att licenserna måste vara frivilliga och branschspecifika. Det blir för otympligt med en obligatorisk, platt avgift ovanpå alla Internetuppkopplingar, menar han. Dels riskerar denna avgift att fördyra abonnemangen avsevärt; dels kommer högen av pengar att utsättas för en huggsexa av sällan skådat mått då musikbolagen, filmbolagen, spelbranschen, mjukvarubranschen, bokförlagen, porrbranschen och public service-institutionerna i varje land kommer att vilja dela på pengarna. Sedan ska pengarna fördelas internt, inom varje bransch, och mellan olika länder därtill! Och hur ska fördelningen göras, efter antal megabyte eller antal minuter som användarna ägnar åt respektive medium? Nej, en sådan bredbandsskatt skulle vara en byråkratisk mardröm, och i praktiken en nitlott för musikindustrin dessutom, då deras slutliga andel av kakan skulle bli oerhört liten.

Lincoff framhåller att transmissionsslicensen måste vara frivillig. Gällande de olika institutionella aktörer som vill sända musik på nätet innebär hans förslag egentligen mest en ändring av formerna för licensiering och betalning; dessa sajtinnehavare och radiostationer kommer nog att gå med på att betala en licens. Men när det gäller enskilda privatpersoner, individer som fildelar stora mängder musik? Är det inte naivt att tro att folk frivilligt skulle betala för att fortsätta göra det de redan gör i stort sett gratis?

Här handlar det om att verkligen sälja in idén via människors hjärtan och plånböcker, antar jag. Hela mentaliteten gentemot musikindustrin måste reformeras för att folk ska gå med på att betala en licens för att få fortsätta att fildela fritt. Det krävs transparens som visar hur transmissionslicensen faktiskt går till låtskrivarna och artisterna och inte till administration och mellanhänder. Det krävs kampanjer som ger inblick i faktumet att pengar faktiskt betyder något för kulturskapare, i den mening att jag personligen aldrig skulle ha råd att satsa på att ta en hobby (amatörskapande) till professionell nivå utan att vänta mig någon form av monetär ersättning för detta.

Lincoff menar att ett av huvudargumenten till att låta licensen vara frivillig är att musikindustrin då faktiskt skulle få mer legitimitet när de polisanmäler fildelare. Personen i fråga kan ju nämligen då sägas ha gjort ett aktivt val, att inte betala en licens trots att han/hon fildelar i omfattande skala. Som det är nu har ju folk blivit stämda till höger och vänster trots att alternativet ”laglig fildelning” faktiskt inte finns.

Jag är övertygad om att gråzoner alltid kommer att existera; de flesta fildelare kanske fildelar en viss typ av material mer än något annat, och utbytet på fildelningsnätverken är ju som bekant en salig blandning av högt och lågt, smalt och brett. Därför handlar de Lincoffs föreslagna licens till syvende och sist om den typ av material huvuddelen av användarna ser det som att de fildelar i stort. Systemet kommer aldrig att omfatta alla användare – många krypterar sin kommunikation, BitTorrent är redan i stort sett omöjligt att övervaka, den rena mängden fildelare är så stor att folk försvinner i massan. Systemet kommer bara att omfatta det fåtal som själva ser sig som tunga med-distributörer och känner sig manade att betala licens, antingen för att de aktivt vill stödja upphovsmännen eller för att de är rädda för att bli upptäckta och bötfällda. Det förra alternativet är givetvis att föredra! Systemet kommer bara att omfatta de upphovsmän som är anslutna till förvaltningsorganisationerna, endast de kommer att få ta del av licenspengarna som samlas in. Å andra sidan kan förslaget utgöra en reformation av en annars utdöende intäktsmodell, och då bli till ett incitament för låtskrivare och artister att ansluta sig.

Jag frågade Lincoff om Spotify, om denna affärsmodell i praktiken inte innebär en förflyttning av musikutbytet till en arena som omfattas av licensierade, sanktionerade flöden. Marknaden har ju här redan trätt in och börjat bygga ”skyddade verkstäder” som spelar radio-on-demand, med omfördelning av pengar baserat på reklam- och prenumerationsintäkter.

Liknelsen med radio är dock enbart ifrån konsumentens synvinkel, menar han. Eftersom omfördelningen av pengar inom Spotify baseras på enskilda spelningar av en låt, som dessutom är svårt DRM-låsta, så är Spotify likt förbannat baserat på idén om exemplarförsäljning, verkar han mena. Hans förslag handlar om en svepande ersättning, som sedan fördelas oberoende av det exakta antalet nedladdnigar av en låt, och i stället delas enligt de kvoter som förvaltningsorganisationerna själva använder. Fördelningen borde baseras på den musik folk egentligen lyssnar på, inte den de nödvändigtvis redan betalar för. På så vis är p2p mer likt radio och Spotify mer likt en skivbutik. Artister som fildelas mycket men som inte finns på Spotify skulle enligt det argumentet må mycket bättre av en transmissionslicens.

Vad Spotify dock kanske främst av allt visar är hur lite pengar en nedladdning är värd! Låtskrivarna och artisterna kan enligt uppgift endast hämta ut omkring 2 300 kr per miljon spelningar av respektive låt. Även om det är en bättre ersättning än vad radiospelningar innebär så visar det på hur vanskligt det är att prissätta en spelning av en mp3-fil. Illegala nedladdningar går inte att jämföra med strömmad musik dock, eftersom strömmad musik innebär en filöverföring varje gång låten spelas medan en icke DRM-skyddad mp3 givetvis kan spelas hur många gånger som helst efter att den har laddats ner. Det senare är ju att föredra, ur en rent resurseffektiv synvinkel. Men den kommersiella utvecklingen verkar just nu gå mot ökad spotifiering, fler ”walled gardens”.

Lincoff tror att hans idé har chansen att få mycket bättre gensvar i Europa och Kanada än i USA. Han menar att den amerikanska politiken är så styrd av lobbyister att ett förslag som hans har liten chans att få gensvar och ännu mindre möjlighet att implementeras, trots att hela den affärsmodell han kritiserar just nu pekar mot att decimeras fatalt, ja, att rentav gå under.

Personligen antar jag att vi i Europa och Kanada också har en politisk kultur som tillåter idén om (i praktiken korporativa) licenser av det slag han propagerar för. Vi har ju redan tv-licens enligt brittiskt snitt i många europeiska länder, en licens som i sig kan komma att utökas och omfatta datorer såväl som tv-apparater, något som Karl Sigfrid var inne på, och uttryckte skepsis mot, under hans och mitt samtal med Lincoff. Idén om bredbandsskatt har ju trumpetats ut från vänsterhåll i Sverige som någon sorts universallösning, trots att idén under de senaste åren rätteligen kritiserats för att vara både naiv, otymplig och i själva verket konserverande.

I sådana fall är Lincoffs förslag kring en transmissionslicens mer realistisk. Den skulle framför allt kunna vara bra om den utformades så att omfördelningen av pengar var riktad direkt till låtskrivare och artister, snarare än via skivbolagen. Allra helst skulle den kunna ge pengar även till artister som inte blivit kontrakterade av skivbolag men som får en dunderhit på nätet, via de kanaler som ännu idag ses som ”alternativa” (YouTube, fildelning, MySpace, Last.FM).

Visst är Lincoffs förslag baserat på ett byråkratiskt administrerat ramverk av förvaltningsorganisationer och avtal, precis som vi har idag, och visst är det stöpt i en form som fortfarande delar upp myllret i formellt definierade sändare, mottagare, konsumenter och producenter. Men det gör upp med idén om exemplarförsäljning, och det ter sig som ett vettigare sätt att organisera branschen än det vi ser idag. Och den typen av strukturskiften är något som nästan alltid händer i mediehistorien, om än med helt olika utfall beroende på de respektive mediernas materiella natur och de historiska omständigheterna. Men det är en annan historia.

Nu ska jag vara mer personlig. Ursäkta om jag kommer att verka kryptisk, eller mystisk. Men den här vintern har förändrat mig.

Jag har hållit på att skriva en bok tillsammans med journalisten Eric Schüldt. Det är en bok om framtiden, eller snarare en bok som utspelar sig i [...]]]> En avslutad bok och byggnader som brinner ner

Nu ska jag vara mer personlig. Ursäkta om jag kommer att verka kryptisk, eller mystisk. Men den här vintern har förändrat mig.

Jag har hållit på att skriva en bok tillsammans med journalisten Eric Schüldt. Det är en bok om framtiden, eller snarare en bok som utspelar sig i framtiden. Det hela började år 2008, som ett uppdrag åt tankesmedjan Fores att skriva en bok om ”piraterna” och ”fildelningen” – begrepp som bara något år senare kändes lite futtiga, lite märkta av sin tid. Väldigt tankesmedjiga, väldigt 00-tal. Vad vi istället insåg att vi höll på att skriva var en existensiell skröna om digitaliseringen. Den handlar om glömska, pyramider och att kulturen är något som växer på vildens kropp. Den handlar om uppbrott, men också om att på något märkligt sätt hitta hem igen. Det är en väldigt knäpp bok. Jag kommer att berätta mer om allt det här senare.

Den sista januari hade vi skrivit klart slutet av boken, och två dagar senare åkte jag på semester till Egypten. Jag såg 3 000 år gamla ruiner, jag såg pyramiderna med mina egna ögon. Det kändes som en värdig upplevelse efter arbetet med boken. Kommer Facebook att finnas kvar om 3 000 år? Kommer orden jag nu skriver finnas kvar?

Med all säkerhet kommer pyramiderna att finnas kvar. De förmedlar ett budskap, men skapar man i sten får man ge upp komplexiteten mot beständighet. Det blir av nödvändighet rätt enkla budskap. Erosion, geologi: i antika lämningar finns en antydan om en slags omvänd version av den materiella ackumulation som Manuel DeLanda skriver om. Här ser vi det som blir kvar när det övriga slits ner. När allting faller.

Om DeLanda är intresserad av evolution, emergens, växande – i ett ord, ökande komplexitet – så utgör en av grundtankarna i vår bok snarare en påminnelse om erosion, förfall, entropi – i ett ord, ökande symmetri (i naturvetenskaplig mening; alltså ett utslätande, likt mjölk som i virvlar blandas ut i té och utjämnar obalansen till en ljummen, enhetlig balans). Det alexandrinska biblioteket är dömt till att brinna. Allting faller.

Så också ditt förflutna. Samma dag jag kom hem från Egypten var det som om mitt liv omgärdades av järtecken:

En av mina närmaste vänner befinner sig plötsligt i personligt kaos, med flickvän som lämnat honom, belånad lägenhet med läcka i taket och balkong som rasar under tyngden av vinterns ismassor, och ovanpå det förlorat jobb.

Samma natt som jag kom hem, för en vecka sedan, visar det sig att en man mördas kallblodigt i en av Stockholms förorter. Den här mannen var en av mina barndomsvänner, en i grunden god människa och en sådan person vars öde nu ter sig ofattbart orättvist.

Samma natt brinner dessutom en byggnad ner i Simrishamn, det godsmagasin som var en legendarisk konsertlokal på nittiotalet, en av de enskilda byggnader som mest av allt format min exflickvän och tillika livskamrat till den hon är.

Är alla dessa saker varningar? Det är möjligt att allt är ett sammanträffande. Kanske är de bara vittnesbörd om hur det är dags att vända sida och påbörja ett nytt kapitel.

Boken är i varje fall i stort sett färdig, mer om det senare…

Bankkort med datachip skulle vara säkrade mot bedragare. Men nu visar forskare i Cambridge att de går att manipulera. Enligt forskarna innehåller systemet en akilleshäl när kortinnehavaren med en pin-kod ska intyga sin behörighet för att använda kortet.

BBC har som vanligt ett upplysande, matter-of-factly reportage, och demonstrerar också hacket framför kameran. [...]]]> Hur teknikens arkitektur utövar påverkan

Bankkort med datachip skulle vara säkrade mot bedragare. Men nu visar forskare i Cambridge att de går att manipulera. Enligt forskarna innehåller systemet en akilleshäl när kortinnehavaren med en pin-kod ska intyga sin behörighet för att använda kortet.

BBC har som vanligt ett upplysande, matter-of-factly reportage, och demonstrerar också hacket framför kameran. Representanter för de svenska bankerna är smått skärrade. Som vanligt klargör bloggarna det aningen bättre, om än lite nerdigare än mainstreammedierna:

Det handlar varken om fjärrstyrning av kort eller att någon har knäckt krypteringen som används utan en feldesign av systemet. Vid en betalning är det chippet i kortet som säger till terminalen att pinkoden var korrekt. ”Lösningen” är att koppla in utrustning mellan kort och terminal som skickar ett godkännande till terminalen när användaren har slagit in fyra siffror (även om de skulle vara slumpmässiga). Sådan utrustning kommer antagligen finnas till försäljning, om man vet var man skall fråga, inom en snar framtid. Problemet är bankerna tror att systemet är säkert och att de därför inte tror på kunden när den påstår sig ha blivit lurad.

Som någon skriver ironiskt på bloggen Cornucopia:

Det bästa vore nog att gå bort från kontanter helt, och att ha allt i ett chip inopererat i kroppen någonstans. På det viset kan man ju heller aldrig undslippa beskattning eller på något annat sätt smita från statlig kontroll av transaktioner.

Ska man ta förslagen om det kontantlösa samhället på allvar så ligger ovanstående scenario dock inte allt för långt från verkligheten. Vad är skillnaden mellan att ha ett inopererat chip i kroppen och att i praktiken vara en ickeperson om du varken har legitimation och betalmedel på din kropp?

Det intressanta med totalitära system som dessa (alla betalningar genom samma tekniska lösning) är att vi blir helt beroende av dem och att avväganden som gjorts vid utformningen av systemen – inklusive eventuella akilleshälar – blir ”frysta” när systemet implementeras. Rent fysikaliska/materiella förutsättningar, såsom den digitala datans natur (kopierbar, krypterbar) utövar därmed ett inflytande (agency på engelska) på allas våra förehavanden, allas vår privatekonomiska vardag. Precis som med fallet fildelning så blir den digitala infrastrukturens ontologi – vad den är – en faktor som hamnar i centrum för en rad avgörande företeelser med verkliga ekonomiska och politiska effekter.

I Storbritannien har visseligen ”chip and pin” bidragit till att minska kortrelaterad brottslighet, men många fall förblir olösta. Enligt Phil Jones vid Consumers Association uppger ca 14% av konsumenterna att de har förlorat pengar genom vad de misstänker är kortbedrägeri.

Jag har själv upplevt den kalla våg av ångest genom kroppen när min dåvarande flickvän våren 2008 blev offer för organiserat kortbedrägeri, då en liga befann sig på en nattklubb i London, övervakade de koder som kunderna knappade in och sedan obemärkligt stal hennes kort ur handväskan. En hel månadslön försvann, kortet tömtes på bara några timmar.

Lyckligtvis fick hon efter en flera månaders schackrande fram och tillbaks med banken tillbaka sina pengar, genom den branschöverenskommelse brittiska banker har där kunderna garanteras pengarna åter om det inte går att bevisa att de agerat oförsiktigt eller vårdslöst, som i det här fallet. Min partner följde bara det tekniska protokoll som upprättats – knappa in din kod för att verifiera transaktionen – och var bara en av många aktörer i ett diagram som inbegriper kortläsarapparat, kort, datakablar och databaser såväl som mänskliga aktörer som brottslingar, kortinnehavare och försäljare.

En till synes liten, liten detalj som att tangenttryck för pinkoden inte loggas i realtid (se ovanstående blockquote) blir i själva verket inte liten då dess ekonomiska effekt blir monumental.

Kort lektion i actor-network-teori: En aktörs storlek eller betydelse är beroende av storleken på de nätverk han/hon/den/det kan påverka. Storleken på nätverket beror på antalet aktörer som påverkas. Eftersom nätverk består av ett (stort) antal aktörer som har olika möjligheter att påverka andra medlemmar i samma nätverk, beror aktörernas inflytande på deras position inom nätverket. Det behöver således inte finnas någon strukturell skillnad mellan förment ”stora” och ”små” aktörer, mellan en stor institution eller en enskild person eller ens något så prosaiskt som en dörröppnare eller en dosa på vilken du knappar in din pinkod. Det betyder dock inte att alla aktörer är jämlika. Snarare avgörs de viktigaste skillnaderna mellan ”mikro” och ”makro” av storleken på det nätverk aktören i fråga kan påverka; antalet andra aktörer som påverkas.

Var placerar vi ansvaret i sådana komplexa sammansättningar? Var det min partners fel? Hennes agerande skedde ju enbart utefter vissa mycket specifika förutsättningar. Samma förutsättningar möjliggör brottslingarnas opportunism. Samtidigt är det problematiskt att tillskriva tekniken allt inflytande. Det kan lätt bli den tankemodell som ursäktar allt för såväl tjuvarna som offren och bankerna själva!

Se där, ytterligare ett exempel på Latour-tänk och beröringspunkter med min egen doktorsavhandling. Ju mer inbäddade i teknisk infrastruktur vi blir, desto mer sådana här exempel kommer vi att se, tror jag.

Det uppdagades nyligen att Google Buzz, webbjätten Googles utmanare till Facebook och Twitter, visar en lista över de personer användaren kommunicerar mest med på profilsidan. Listan baseras på användarens chatt- och mejlkontakter, vilket inte framgår tydligt någonstans.

Buzz är en tilläggstjänst till Google Mail där Twitterflöden, blogginlägg, bilder och kommentarer [...]]]> Jag har inte heller bett om Buzz

Det uppdagades nyligen att Google Buzz, webbjätten Googles utmanare till Facebook och Twitter, visar en lista över de personer användaren kommunicerar mest med på profilsidan. Listan baseras på användarens chatt- och mejlkontakter, vilket inte framgår tydligt någonstans.

Buzz är en tilläggstjänst till Google Mail där Twitterflöden, blogginlägg, bilder och kommentarer presenteras i realtid. Häromdagen, när Google introducerade tjänsten, gjorde man det till Gmail-användarna utan att fråga om man ville ha Buzz eller inte – plötsligt var Google Buzz integrerat med din epost, som om grundinställningen var att gladeligen prenumerera på tjänsten utan knussel. Lite som svenska studentkårer; omvänd föreningsfrihet.

Sedan uppdagades det att Google Buzz standardinställning är att informationen ska visas för alla. Många som är anslutna (alltså per automatik) är inte medvetna om att deras profil – och kanske värst av allt – uppgifter om vem de har kontakt med kan vara tillgängliga för vem som helst.

En kvinna som varit offer för hustrumisshandel får se hur hennes våldsbenägna exman automatiskt ges tillgång till hennes Google Reader-kommentarer vilka tidigare enbart delades mellan henne och hennes nye kille.

Googles standardsvar är förstås: ”Justera bara inställningarna för din offentliga profil!”

Det intressanta är att Googles agerande är symptomatiskt för en stark norm inom webbvärlden; dels att man som användare per definition vill ha mer kommunikation, mer offentliggörande av ens privata kontakter, mer realtidsinformation, dels att man som användare ska vara konstant medveten, aktiv och snabb att själv lista ut och justera inställningarna till ens egen fördel. De förutsätter en nyttomaximerande individ. Eller snarare, det som förutsätts maximeras av både användare och tjänsteleverantör är ökad informationsintensitet. As if that is, intrinsically, a good thing.

Jag läser en del Sören Kierkegaard för närvarande och han skriver om två olika livshållningar, den estetiska (som bara lever för njutningen och vill hålla alla möjligheter öppna; en sorts passiv nihilist, moraliskt indifferent) och den etiska (som bygger på insikten att livet handlar om ständiga val; en personlighetstyp som inte är sorglöst lättjefylld utan moraliskt förpliktigad, en personlighetstyp som tar ställning).

Visst är mycket av den samtida nätkulturen baserad på premissen om hedonism och utlevelse, men jag tror att det är en återvändsgränd att bara se det på det viset. Det finns en sorts underförstådd, idog pliktmentalitet implicerad i Google Buzz. Man väntas ha koll. Man förutsätts vilja aktivt kontrollera och orkestrera sina informationsflöden än mer. Man väntas vilja välja. Man tvingas välja.

Jag har inte bett om det, men jag tvingas välja. Även när jag väljer att inte välja, eller att välja bort, så är det alltjämt ett aktivt val.