En realistisk livshållning behöver inte vara prosaisk
Det slog mig återigen (efter att ha sett de två senaste avsnitten av Babel på SVT) att det finns två sorters människor här i världen: Dels de som går runt med ögonen ständigt vidöppna och öronen som paraboler (såsom Svante Weyler beskriver sina favoritjournalister i ett av programmen, de insuper världen i all dess motsägelsefullhet). Dels finns det de som föredrar godis framför mat, skarpa technicolorfärger framför vardagens mer blygsamma skalor, de som föredrar volymen uppskruvad på max och läser böcker där kärleken bultar, känslorna svallar och våldet väller emot en. Vardagen är för dessa senare människor ständigt vadderad, för det enda man minns efter dagens slut är det som har lyckats sticka ut genom vaddet.
Personligen är jag definitivt den förra typen. Jag kan ärligt säga att jag aldrig åker tunnelbana utan att hänföras. Varje bussresa är ett mikrokosmos, varje dagstidning en labyrint. Det är med den blicken jag försöker se världen. Då blir vardagen sannerligen aldrig tråkig, utan det är som vi älskvärda misantroper försöker säga det: ”Ordinary life is pretty complex stuff.”
Jag cyklar, och gråheten en regnig, glåmig onsdagsförmiddag är, rent värdemässigt, inte mindre intressant eller tilldragande än en solig fredagskväll. Allt handlar om med vilken blick man ser världen. Andra kör bil, och har – kan jag tycka – en mer selektiv varseblivning, där intentionen är att försöka bortse från saker i stället för att begrunda dem.
I själva verket är det kanske Sex And The City-tittaren som har en kräsen syn på vad som över huvud taget är värt att mentalt begrunda, medan Aase Berg-läsaren tar in världen mer odifferentierat.
Den poetiskt lagde försöker förstå tillvarons mening och syfte.* Detta medan pragmatikern frågar: Ja, men säg mig snabbt, vad är poängen med det hela – och hur kan man tjäna pengar på det?
Distinktionen kan illustreras på andra sätt. Vissa öppnar en bok med förhoppning om ”en problematisering, en kontextualisering och ett försök att se verket som något mer komplext än pappersmassa mellan pärmar”, medan andra har en mer svepande, pragmatisk inställning till språket (vilket ofta visar sig genom att man sär skriver) och anser att författare ”borde skaffa sig ett riktigt jobb om ingen nånsin läser deras dikter”.
Denna senare typ är dock de som tenderar att få saker gjorda. Ett Ayn Rand-liknande vinnardrag. Ett ideal som kan sammanfattas genom mottot ”vara sann mot sig själv, pusha sin förmåga, och så vidare”. Det är de här människorna som tenderar att hamna i ledande ställningar, som tenderar att få hjul att snurra och därmed är med och sätter de yttersta villkoren för vad uttolkarna sedan kan ha förmånen att få uttolka.
Men rösterna vi prisar och minns ur historiens djup är paradoxalt nog sällan de som yttras av de levnadsdugliga konformisterna, utan snarare är det särlingarna, de vars parabolantenner var som som mest förfinade och vars analyser var som mest omvälvande.
En annan effektiv distinktion är den som Per Svensson gjorde häromåret, att skilja mellan krämare och klerker. Han framhåller en för det här sammanhanget underbar paradox: ”Det unika i det alldagliga. Konformisten som avvikare.”
För kanske visar sig distinktionen vi ofta gör, den mellan drömmare och realister, också vara en paradox? De som kallas ”drömmare” har ju, som jag påpekar ovan, ofta en mer ofiltrerad varseblivning, och kan därmed sägas ta in världen mer realistiskt. Den mest hårdhudade konformisten är ju samtidigt mer av en idealist än den konstant reflexive kritikern.
Kanske är det egentligen sätten vi agerar på som ger oss stämpeln ”drömmare” eller ”realister”, snarare än hur vår varsebivning är funtad? Som andra älskvärda amerikaner ju säger: ”Cats need to eat!” Maten måste, på ett sätt eller annat, hamna på bordet. Det är den verkligheten vi alla trots allt måste förhålla oss till.
Jag lägger därför fram ett tentativt ideal: Att sträva efter att vara en ovillkorlig realist, dels i insupandet av verkligheten i sin prosaiska ofantlighet, dels i omsättandet av den visdomen i görbara projekt. Det bästa av båda världar.
*) Det här är en uppgift som den målinriktade utesluter redan tidigt i livet, då den ju aldrig är möjlig att fullständigt lösa. Och än mindre går det att lösa vad själva meningen och syftet sedan är med uppgiften i sig! Ofta är det den typen av insikter som skapar en bifurkation redan tidigt i livet. Antingen väljer du klerkens väg, eller krämarens.
