The importance of being pinsam
Jag sitter på Södersjukhuset i min rock och med min sjuka mage, och ser tvärs över salen en man som är gammal, riktigt gammal och skröplig. Och jag har just läst ett citat av författaren Philip Roth, om att ”åldrandet inte är ett krig, det är en massaker”. Därför är det förstås de orden som kommer in i mitt huvud när jag själv ser det obarmhärtiga förfall som naturens grymma öde har skänkt oss. En vilt skakande hand, en sked som väger ton. En måltid tar en timme, inte en natt utan nedkissade lakan.
Men så hör jag hans skämt, hans skojfriska betraktelser av omvärlden. Jag sitter ner och lyssnar på hans berättelser ett slag. Hans ögon är uråldriga och fulla av damm. Men de lurar mig inte. En ovisshet om vad varje ny morgon kommer att innebära finns kvar i dem – och med det, en tillförsikt. En acceptans av sakernas tillstånd.
Han lärde mig tillförsikt, den där mannen. Han kommer inte att finnas kvar när jag själv blir gammal och grå, men han visade mig att naturens konsekventa massaker på oss är oundviklig, och helt enkelt sker. Vare sig du vill det eller inte.
(Varje gång svenskar säger, så där krasst snusförnuftigt som bara svenskar kan, ”är man död så är man, inget att göra åt saken” ger de inte uttryck för sekulär ateism – i själva verket är det precis tvärtom, de ger uttryck för ett spirituellt hållningssätt gentemot världen, en tillförsikt.)
-*-
Jag sitter i mitt hus, det är vår. En bok ligger bland de andra i högen på golvet. Introduktion till metafysiken. Jag funderar ju allt mer på det där med tillförsikten och om jag vågar lära mig den, ge mig hän till den, och Henri Bergsons flödesontologi ger mig ett rimligt svar. Hans filosofi handlar om att känna tillförsikt inför det enda verkligt konstanta: flödet. En metafysik måste av nödvändighet bo i rörelsen, snarare än det statiska. Ingenting statiskt är permanent. Allting flyter. Inser man detta, inser man det oerhörda.
Stenen där, trädet där. Zenbuddism. Den stilla acceptansen av sakernas tillstånd. Visst kan en tilltro till det statiska uppfylla det löftet. Den traditionella religiösa tilliten till fasta föremål och koncept (Maria, Jesusbarnet, helgonen) har den rollen för många av oss. Men den stilla acceptansen även när allting är kaos, när saker går åt helvete, när man bara flyter med strömmen? Här krävs en tillförsikt inför rörelsen i sig, bruset, flödet. Och, för att ta tanken ännu ett steg längre, den alldeles oerhörda insikten om universums kyla, mörker och obarmhärtiga storhet? Om ett antal år – antalet går rentav att räkna, det är inte oändligt – kommer samtliga minnen och spår av såväl Jesusbarnet som Maria och helgonen ju att vara spårlöst utplånade. Damm i innanmätet av en stjärna.
Vi håller oss mest fast vid ett löv i vinden, som vi alltid gjort. Vinden är flödet.
-*-
Jag står vid ett podium och föreläser. Min föreläsning handlar om hur medieanvändningen i vår tid kännetecknas av sådana påtagliga paradoxer. ”Du har tre sekunder på dig,” säger den otåliga tonåringen, med fjärrkontrollen i hand. ”Imponera på mig.”
Mitt anförande handlar om tilliten till medieanvändaren. Tilliten till myllret, i en tid av oreglerade fildelningsnätverk som ingen enskild aktör kan styra, som till synes alla unga människor tycks insyltade i, och som många äldre verkar skrämmas av.
Dagens medieanvändning kan ofta tyckas vara grundad på en blandning mellan otålighet och förväntan att bli underhållen. Men samtidigt finns även där en slags tillförsikt, i användarnas acceptans och faktiska uppskattning av det utbud som de ställs inför. Den olagliga nedladdningen är trots allt en akt av uppskattning gentemot det som laddas ned. Tv-tittandet är en stilla acceptans av det utbud som finns. Mitt i det kräsna finns en vilja att bli underhållen, en förhoppning och entusiasm. Tonåringen idag kan tyckas beräknande och illusionslös – men är samtidigt allt annat än den uttråkade, fåordiga, understimulerade tonåring det sena 1900-talet bjöd på.
Det finns alltså en intressant paradox här. Å ena sidan hänsynslöshet, cynism och beräknande, å andra sidan hänsynsfullhet, lekfullhet och entusiasm. I fildelningen och de sociala nätverken ligger en idé om ömsesidigt utnyttjande. Inte på något elakartat sätt, utan snarare i den gemensamma insikten om att vi alla vill ha saker, att alla är opportunister.
Dagens kändiskult frossar i kändisarnas brister och skavanker, klavertramp och aningslösa uttalanden. Den kulten är besläktad med de sociala nätverk som förvandlar alla till kändisar, inom sina egna vänkretsar. Dessa två fenomen har en viktig sak gemensamt – som faktiskt kan möjliggöra en väg till tillförsikt och ödmjukhet. När även tillkortakommanden och brister görs synliga skapas en insikt om att den andre är felbar och så är även jag. Kändisarnas fulhet och vår egen futtighet påminner oss om att vi trots allt bara är människor. Det är skönt, i den tillförsikten kan man hitta ett lugn. Den tillförsikten får finniga tonåringar att våga visa sig ute på stan, och kanske rentav motverkar modeindustrins uppfordrande, perfekta idealbilder.
-*-
Så, vadå, Jonas börjar bli gammal och vill kokettera med en viss, lagom klädsam visdom och tillförsikt? Nåja, tillförsikt och tillförsikt. För de som känner mig framstår jag ofta inte alls som en person fylld med tillförsikt, snarare är jag likt Sisyfos en enträgen stackare som baxar en sten uppför ett berg och gör livet mer komplicerat än det behöver vara.
För det är ju med mig som med nästan alla andra. Samtidigt som jag respekterar och rentav strävar mot den där zenbuddistiska acceptansen ibland, vet jag att det inte blir mycket gjort om man konsekvent bemöter världen på det sättet.
Jag drivs av ett behov av självbekräftelse, som alla andra. Jag vill ha en hög materiell standard. Jag vill prata om mig själv, bre ut mig, som jag gör nu (och nästa dag likt förbannat oja mig om att ”vi lever i en så individualistisk tid”).
Visst fantiserar jag om tillförsikt, för att få ett inre lugn. Men bara det faktum att jag tänker på det i de här termerna vittnar ju om en enorm avsaknad av just denna egenskap. Jag är ändå övertygad om att för mycket lugn leder till missade chanser. Lugn måste alla ha, men en växande utmaning i vår tid är att lyckas kanalisera lugnet, och även flödet på rätt sätt.
Här kan man tillgripa Sören Kierkegaard, eller lika gärna de gamla grekiska myterna om Dionysos och Apollo. Livet handlar om konsten att balansera. Inte för mycket apollonskt lugn, inte för mycket dionysiskt myller.
För i flödet bor ju en sorg, om man viger sitt liv helt till det. Jag pratar om mer än panka månadsslut och bakfylla, jag syftar snarare på en avsaknad av verklig riktning och mål i livet, det som Kierkegaard kallar avsaknaden av en etisk livshållning. Detta kan lika gärna resultera i apati som i hedonism.
Och omvänt: I stillheten inne i mitt rum, bland alla de där böckerna, finns en annan sorg. Vetskapen om livet, dofterna, den obevekligt röriga världen utanför. Denna myllrande värld, där utanför mitt fönster. Alla dessa människor, av vilka jag bara kommer att träffa en bråkdel. Allt det oerhörda som pågår utan att någonsin bli registrerat, eller dokumenterat. Dessa upplevelser, händelser, unika moment – som bara går förlorade i intigheten.
Bara minsta föraning om detta kan få en att klä upp sig till tänderna, rusa ut ur huset, ner till närmsta bar, och börja prata med vilt främmande människor.
-*-
I kväll går ett program på tv som jag fick nöjet att undertexta.
Mycket har skrivits om kulturjournalisten Andres Lokkos nyutkomna samlingsvolymer av nöjesdissekerande text, men kvällens Roast på Berns, där han och Johan Rheborg sågas kärleksfullt av sina komikerkollegor i Killinggänget, säger mer om hans person än alla spaltmeter text tillsammans.
Jag menar, det räcker att se på honom för att veta att han knappast drivs av tillförsikt. Och när man läser honom vet man att hela hans livsgärning har gått ut på att obändigt spjärna emot minsta antydan till svennighet, att fly tillvarons prosaiska vanlighet, att aldrig vara pinsam.
Detta blir bara så vansinnigt tydligt när han ställs i en genuint pinsam situation, vilket inträffar både när han ska grilla och blir grillad, i tv-programmet. Pinsamheten är ju mer än bara komikerns arbetsinstrument – det är komikens hela väsen. Att stå på scen är pinsamt, att bli häcklad är lika pinsamt det. Och tar man sedan folk som är väldigt drivna, som har lite tillförsikt, lite inre lugn, som anstränger sig så hårt att inte vara pinsamma så att de i själva verket själva hela tiden tangerar på pinsamhetens rand, så blir det förstås ännu roligare när komikern avslöjar denna enkla paradox.
Men Lokko är allt annat än dum. Han vet detta själv. Han vet ju att han är Hardy Nilsson, fanzineredaktören och Pet Sounds-stammisen. Visst, han är mäktigare, mer machiavellisk och välsituerad – därmed i mångas ögon också sexigare, manligare, mindre pinsam. Men han vet att han är den i många avseenden tillgjorda person han är. Och kanske handlar tillförsikten för såna som honom just om att acceptera detta faktum! Att likt Woody Allen garva åt sin egen neurotiska brist på lugn. En tillförsikt bortom det zenbuddistiska tramset. En acceptans av att man är en just en sån där jävel som sällan accepterar saker som de är, helt enkelt. Även det är ju en slags acceptans.
Därför är det ett hälsotecken av Lokko att medverka i sådana här program. De utgör ju i såna fall någon slags terapi, och även ett tecken på att med ålder kommer självinsikt – och förhoppningsvis då också självdistans. Som komikern André Wickström också gör klart för honom:”Du fyller 43!”
-*-
Och då är vi tillbaka i sjukhuset igen. Sittandes på sängen, i en skröplig kropp som bara förfaller.
Kanske handlar det om det. Om att åldras. Den unga självsäkerheten, spjärnandet, instinkten att fly tillvarons prosaiska vanlighet, vägran att vara pinsam – allt detta tynar stegvis bort för att ersättas av insikten att inte bara drömmar, utan även förverkligade drömmar, försvinner i backspegelns krympande reflektion. Och att det är okej.
