Någonstans måste även sociologer erkänna själens existens
Inom sociologin är det väl något av en standardiakttagelse att institutioner såsom Skatteverket, Sveriges Ornitologiska förening eller företaget H&M alla har en reell existens. Men de består av mer än enbart de konkreta byggnader, formulär eller webbsidor som de manifesteras i. De existerar i form av associationer. Och då menar jag i Bruno Latours mening, associationer mellan såväl människor som ickemänskliga objekt.
En organisation är ett objekt. Människor, organisationsteorier, byggnader, korrespondenser, dokument; mängder med olika saker som är relaterade till denna organisation är också objekt – fristående objekt, oberoende av varandra och av organisationen. […] Organisationen gör en egen skillnad i världen, och denna skillnad kan bland annat resultera i ett stimuli, som en människa översätter till information – till en skillnad för sig, för den människan.
Har man en poetisk inställning till livet innebär den här insikten på ett djupare plan ett argument för själens existens. När en barndomsvän gick bort nyligen och vi samlades där i kyrkan, armenier såväl som svenskar, så slog det mig att medan hans kropp nu tynar bort så finns banden kvar. Kärleksbanden, som Kaah säger. Minnena, spåren. Kopplingarna, associationerna.
De döda är i den bemärkelsen mer existerande än de ännu ofödda.
Enorma, komplexa nätverk lever kvar. Dessa nätverk är inte mindre ”verkliga” än bordet jag nu sitter vid. De utgör måhända ett annat plan av existensen, men de existerar i allra högsta grad.
Den amerikanske filosofen Richard Rorty skrev om ”epistemiska samfund” – att varje sanning, även de vi tar för ”objektivt” verifierade (månens existens, gravitationen, vattnets ytspänning) enbart når sin verifikation inom grupper av människor som enas om temporära försanthållanden. Nätverk av kunskapsskapande aktörer, som bygger upp ett samfund över tid, och manifesterar det genom materiella vittnesbörder (Thomas Kuhns paradigmbegrepp, Ludwik Flecks tankekollektiv och den tidige Latours laboratoriestudier är andra exempel på en liknande syn på kunskapskapande). I de nyss nämnda exemplen – månens existens, gravitationen, vattnets ytspänning – är detta faktum dock dolt, i det att ”alla” kan sägas hålla med om påståendena samt att bevisen förstärks genom att lättåtkomliga, materiella, icke-mänskliga objekt indikerar detsamma. Månen syns ju där! Äpplet faller ju! Vattnet bär ju upp skräddaren där!
Epistemiska samfund kan dock visa sig ha helt ”fel”, i en historisk jämförelse. För astronomerna före Kopernikus var ju jorden universums medelpunkt. Det var så. Så här är det. Bakom ordet ”är” ligger ofta en maktkamp kring normer, som ofta är tungrodda och trögrörliga. För fildelarna är Internet baserat på fri och öppen fildelning, och har alltid varit. För en tv-producent är Internet en uppsättning tekniker som lämpar sig för enkelriktad utsändning enligt marksändnings- eller kabel-tv-modellen.
Det här med styrkan inom och mellan epistemiska samfund är väldigt intressant. Vi är på många sätt tillbaka vid Michel Foucault här, och kampen om diskursen. Men anlägger vi ett perspektiv som tar på allvar de faktiska associationer som görs – där kommunikationsprotokoll, bakterier, val av implementeringar som sedan ”fryser” system till att endast tillåta vissa funktioner – så handlar det om så mycket mer än bara språk.
De döda lever kvar, de lämnar efter sig en kvardröjande återverkan. De materiella spår de lämnar efter sig blir deras egen ontologi.
Hur kan döda människor fortfarande existera? På vilka sätt kan de existera? Vad bär upp minnet? Går det att kvantifiera den meningsbärande apparat som bär upp minnen? Är det rentav här vi kan mäta själens utbredning, ja rentav dess vikt eller storlek? De flesta spår av människoöden når ju till slut tidpunkten då de inte längre bärs upp, varken av människor eller av ickemänskliga objekt. När gravstenens text vittrat bort, som vid St Nicholas’s Church i Deptford i södra London, och alla de människor som någon gång mindes samma inskription även de tynat bort, har då den begravdes människans själ ebbat ut för gott? För oss nutida människor är spökprofiler och Facebooksidor som lämnas kvar bara en liten, liten skärva av denna kärnfråga för filosofin.
Vilka relationer gör det möjligt för objekt att uppstå? Ju mer de associeras desto mera objekt blir de, och får till slut den ontologiska statusen av vara. Men det är ju fortfarande en fråga om associationer snarare än existenser.
”Souls cross ages like clouds cross skies” säger Zachry i David Mitchells mästerliga Cloud Atlas, en roman som på många sätt handlar om denna bokstavliga själavandring, hur världen är ett nätverk – inte bara topografiskt utan över tid. Artefakter (brev, manuskript, inskriptioner, föremål) bildar länkar, bakåt och framåt i tiden, och tjänstgör som påminnelser. De påminner oss, utövar ett inflytande, en agens. De vittnar om existenser som är större än oss själva, men i denna akt bär de själva upp existensen av det som en gång funnits eller komma skall. Alla sociala associationer fungerar över tid, det är i tiden snarare än i rummet som de verkar.
”Du har en liten själ” säger den zigenska spåkvinnan till den aristokratiska engelsman som besöker hennes lilla by i Karpaterna, efter att hon har spått honom i tarotkorten. Orden dånar i honom – jag har aldrig tänkt på själen i termer av storlek förut, tänker han. Och dessa ord fortsätter sedan att dåna i honom så länge han lever.
”De vill oss illa” säger hemmafrun i norra London som upplever sig vara hemsökt av onda andar med härstamning ur Mississippideltat. Kan vi kanske förklara förekomsten av voodoo och effekten av besvärjelser någorlunda rationellt genom ovanstående perspektiv? En besvärjelse blir bindande genom att ta i anspråk redan existerande andar, vars existens upprätthålls endast genom att utövarna – såväl som de som snärjs av förbannelsen – tror på dem. Det handlar om mer än simpel, självskapad suggestion. Anden som hemsöker dig är större än du, då den existerar precis som minnena och spåren av en själ gör det. Den finns i fler huvuden än ditt, den finns nedtecknad, inristad i olika föremål. Även om du intalar dig att det bara är hittepå, så är det inte bara i ditt huvud, utan i en mängd andra platser. I en eventuell andeutdrivning är det just detta som måste övervinnas, vilket inte är det lättaste. Det är därför det är få som har tillräcklig insikt, sinnesnärvaro och suggestionsförmåga att vara exorcister, och det är därför exorcistens främsta redskap är det konkurrerande epistemiska samfund vars kollektiva styrka övervinner enskilda, spridda inkarnationer av lokal svartmagi: den organiserade religionen.
Musiken kanske illustrerar det bättre. I sin direkthet och ofattbara styrka att röra oss inbegriper musiken en mystik. Dess kraft är enligt min mening en produkt av något mer än den samlade mänskliga erfarenheten. Det finns något annat där: musikaliska ackord är något mer än bara mänskliga konventioner upprättade inom epistemiska samfund. Jag var länge av den trotsiga uppfattningen att soulmusiken bär på en kvalitet som är mer än bara summan av några subjektiva uppfattningar; att det finns en närmast objektiv kvalitet i de där tonerna och ackorden. Relativisterna på universitetets kulturvetarlinje skrattade åt mig. Följer vi Rorty inser vi att det objektiva trots allt inte är något mer än summan av den samlade mänskliga erfarenheten; den historiska tradition som vi är så inbäddade i att anslaget av ett jazzackord griper tag i oss rent instinktivt.
Men är inte ackorden mer än så? Vissa toner fungerar i kombination, vissa gör det inte; en harmonilära bygger ytterst på matematiska samband, komplexitet. Dur och moll upprättas inte som en konvention som förhandlas fram. Det finns något bortom ljuden. Musiken måste kanske ha hjärnor för att existera – men musikens existens är inte dessa hjärnor, den kan inte reduceras till hjärnorna i sig.
Hågkomsten av de döda, voodoo, soulmusik, spådomar, ödestro – allt detta handlar om olika sätt att förhålla sig till tillvarons komplexitet, till saker som kan te sig som bortom vår fattningsförmåga, men ändå i någon mening finns där, och som har den ontologiska kvaliteten att vara objekt i sin egen rätt, som skapar affekter i oss. Cynikern kanske menar att det aldrig handlar om mer än den registrerade summan av en stor mängd mänskliga erfarenheter. Det är en prosaisk uppfattning. Utan att varken fastna i ett sådant, allt för positivistiskt synsätt, och utan att blanda in den konventionella religionen, kan vi hitta ett sätt att formulera det här som är mer spirituellt tillfredsställande? Det känns som att vi är någonting på spåren, men att sökandet kommer att ta tid.
Stort! Intressant! Och kul att diskussionen sprider sig…
Jag håller nästan fullständigt med om resonemanget du för, men värjer mig dock från att kalla hågkomster och kvarlämnade spår för en ”själ” just, men den invändningen är kanske lite petimeteraktig. Jag tycker bara att själen är mer meningsfull att betrakta som det som föregår kroppen, än de associationer till kroppen som dröjer kvar.
Vad resonemanget leder till, enligt mig, är snarare något slags återupprättande av individualitet, men – och det är viktigt – en individualitet som är något helt annat än de så gott som besjälade, rentav gudalika och atomistiska subjekt, som ibland ställs fram.
Jag vill också påpeka en svaghet i den tidige Latours tankar och Rortys epistemiska samfund, ja även Foucaults kamp om diskursen. Alla dessa tycks antyda att Kopernikus heliocentriska världsbild, och våran nuvarande bild av universum, i teorin kan vara lika felaktiga, lika konstruerade, norm- och diskursstyrda som den geocentriska världsbilden. Detta är inte alls sant. Det är överhuvudtaget fullt möjligt att den vetenskapligt informerade kunskapen utvecklas hela tiden, att den kan leva parallellt med – till och med springa fram ur – felaktiga hypoteser (som ju trots allt är nödvändiga för vetenskapen att formulera, det är genom att formulera hypoteser som nya vägar till kunskapen kan utforskas).
Alltså: ”anlägger vi ett perspektiv som tar på allvar de faktiska associationer som görs – där kommunikationsprotokoll, bakterier, val av implementeringar som sedan ‘fryser’ system till att endast tillåta vissa funktioner – så handlar det om så mycket mer än bara språk”. Det är inte språket, laboratorieutrustningen, resurserna och institutionerna som håller samman objekten vi studerar – men vi behöver allt detta för att studera dem.
Roy Bhaskar är en ofta förbisedd vetenskapsteoretiker som är relevant här. Han drar i sin A Realist Theory of Science upp en skiljelinje mellan transitiv och intransitiv kunskap som är oändligt användbar:
”Any adequate philosophy of science must find a way of grappling with this central paradox of science: that men in their social activity produce knowledge which is a social product much like any other, which is no more independent of its production and the men who produce it than motor cars, armchairs or books, which has its own craftsmen, technicians, publicists, standards and skills and which is no less subject to change than any other commodity. This is one side of ‘knowledge’. The other is that knowledge is ‘of’ things which are not produced by men at all: the specific gravity of mercury, the process of electrolysis, the mechanism of light propagation. None of these ‘objects of knowledge’ depend upon human activity. If men ceased to exist sound would continue to travel and heavy bodies fall to the earth in exactly the same way, though ex hypothesi there would be no-one to know it. Let us call these, in an unavoidable technical neologism, the intransitive objects of knowledge.”
Hursomhelst, relationismen (och korrelationismen) har varit en oerhört viktig frågeställare, enligt min mening. Men nu är det dags att vi objekt-orienterar oss.
Ja! Exakt så. Poängen är att inspirera till att tänka på det vi i traditionell mening kallar ”själ” på ett annat sätt. En annan ontologi, hämtad ur de nämnda filosofin, som inte hänvisar till transcendentala begrepp ”bortom” den verklighet vi kan registrera. Många ser detta som en radikal utmaning till individualismen, i det att vad som dröjer sig kvar, hågkomsterna, spåren, alla bärs upp av det som i traditionell mening är ”externt” för individen. Det som bärs upp är inte lokaliserat inuti kroppen, utan existerar (precis som Latour menar) egentligen bara i kraft av att vara associerat, kopplat, beroende av allt annat. Men, precis som du säger, vad det i slutändan leder till är trots allt någon form av individualitet som är något helt annat än de ”besjälade”, rentav gudalika och atomistiska subjekt som vi är vana att tänka oss.
Det är en tankeövning som är ovan för många (lite som att tänka sig rumtidens krökning à la Einstein) och retar upp väldigt många religiösa såväl som sekulära humanister, vilket reaktionerna på en del av Karl Palmås texter visar.
Grymt kul med dessa insiktsfulla kommentarer! ”Det som föregår kroppen, snarare än de associationer till kroppen som dröjer kvar”, menar du då någon form av vitalism? Eller kan man också se själen som något som växer fram över tid, ett medvetande?
Well, jag tänkte mest att det är meningslöst att prata om en själ som inte är ”bortom” på något sätt. En själv borde liksom inte bara konstrueras via alla de processer inom och utom kroppen som bygger en människa, utan i någon mån föregå dessa – annars kan vi lika gärna ”bara” tala om ett medvetande, ett subjekt eller något sådant.
Men visst kan man ändå välja att behålla begreppet själ för det unika och irreducibla som är den människan där, vad det än är, den enskilda människans essens. Frågan är dock om kvarlämningarna (facebook-profilen, eller minnet av en bortgången vän exempelvis) kan sägas vara en sådan essens, eller nya unika, fristående objekt som uppstår som en effekt av den människans möte med världen. Jag lutar åt det sistnämnda…
Aha, men ”bortom” implicerar väl någon form av dualism; antingen ande-kropp, eller individ-omgivning, eller bägge av dessa. Min spontana reaktion blir då att det är oförenligt med icke-transcendental filosofi, eller? Antagligen är det kanske också därför många radikala materialister öht ogärna diskuterar begreppet ”själ”, kan jag anta.
(Vissa av medeltidens radikala gnostiker, som såg allt kroppsligt som ont och själen som det enda gudlika, var så radikala i denna dualism att de rentav motsatte sig reproduktion, och såg små barn som djävulusiska skapelser. Inte förrän barnet uppnådde en viss grad av medvetande ansågs det besjälat!)
Anyway, jag lutar nog också hellre åt det senare begreppet, själ-som-essens. Intressant att se kvarlämningarna som objekt i sin egen rätt, det känns väldigt ooo. Men det finns en paradox även här; kvarlämningarna manifesteras ju även de endast i form av interaktioner mellan den människan där och den omgivning som är med och konstituerar samma människa. Essensen är varken lokaliserad enbart i individen eller i omgivningen, men den är alltjämt unik. Ooo-tänket verkar komma runt detta på ett elegant sätt, genom att se spåren just som objekt i sin egen rätt. Intressant, inte minst eftersom ontologin här fortfarande tillåter en genuin mystik i tillvaron; det där ”andra”, intransitiva, som folk som Harman och Badiou utforskar.
Ja, precis. Jag kan som icke-transcendentalist inte riktigt känna mig bekväm med begreppet ”själ”, det kräver som default en dualistisk grundsyn och allt det där. Men vi kan naturligtvis – som du gör – radikalt omtolka begreppet och då använda det. Det kan helt klart finnas en poäng med att göra så, beroende på vad man har för syfte.
Det är också sant att kvarlämningarna aldrig hade existerat utan människan och hennes omgivning. Men ett objekt kan inte heller reduceras till sin tillblivelsehistoria: Att alla objekt har en tillblivelsehistoria betyder inte att de saknar en egen skillnad i världen här och nu (och sålångt de sedan existerar som objekt). Objektskapet uppstår ju någon gång under tillblivelsen, det är inte lika med tillblivelsen.
Och ja, ooo innebär en ganska elegant lösning på många ontologiska problem.