Järtecken

En avslutad bok och byggnader som brinner ner

Nu ska jag vara mer personlig. Ursäkta om jag kommer att verka kryptisk, eller mystisk. Men den här vintern har förändrat mig.

Jag har hållit på att skriva en bok tillsammans med journalisten Eric Schüldt. Det är en bok om framtiden, eller snarare en bok som utspelar sig i framtiden. Det hela började år 2008, som ett uppdrag åt tankesmedjan Fores att skriva en bok om ”piraterna” och ”fildelningen” – begrepp som bara något år senare kändes lite futtiga, lite märkta av sin tid. Väldigt tankesmedjiga, väldigt 00-tal. Vad vi istället insåg att vi höll på att skriva var en existensiell skröna om digitaliseringen. Den handlar om glömska, pyramider och att kulturen är något som växer på vildens kropp. Den handlar om uppbrott, men också om att på något märkligt sätt hitta hem igen. Det är en väldigt knäpp bok. Jag kommer att berätta mer om allt det här senare.

Den sista januari hade vi skrivit klart slutet av boken, och två dagar senare åkte jag på semester till Egypten. Jag såg 3 000 år gamla ruiner, jag såg pyramiderna med mina egna ögon. Det kändes som en värdig upplevelse efter arbetet med boken. Kommer Facebook att finnas kvar om 3 000 år? Kommer orden jag nu skriver finnas kvar?

Med all säkerhet kommer pyramiderna att finnas kvar. De förmedlar ett budskap, men skapar man i sten får man ge upp komplexiteten mot beständighet. Det blir av nödvändighet rätt enkla budskap. Erosion, geologi: i antika lämningar finns en antydan om en slags omvänd version av den materiella ackumulation som Manuel DeLanda skriver om. Här ser vi det som blir kvar när det övriga slits ner. När allting faller.

Om DeLanda är intresserad av evolution, emergens, växande – i ett ord, ökande komplexitet – så utgör en av grundtankarna i vår bok snarare en påminnelse om erosion, förfall, entropi – i ett ord, ökande symmetri (i naturvetenskaplig mening; alltså ett utslätande, likt mjölk som i virvlar blandas ut i té och utjämnar obalansen till en ljummen, enhetlig balans). Det alexandrinska biblioteket är dömt till att brinna. Allting faller.

Så också ditt förflutna. Samma dag jag kom hem från Egypten var det som om mitt liv omgärdades av järtecken:

En av mina närmaste vänner befinner sig plötsligt i personligt kaos, med flickvän som lämnat honom, belånad lägenhet med läcka i taket och balkong som rasar under tyngden av vinterns ismassor, och ovanpå det förlorat jobb.

Samma natt som jag kom hem, för en vecka sedan, visar det sig att en man mördas kallblodigt i en av Stockholms förorter. Den här mannen var en av mina barndomsvänner, en i grunden god människa och en sådan person vars öde nu ter sig ofattbart orättvist.

Samma natt brinner dessutom en byggnad ner i Simrishamn, det godsmagasin som var en legendarisk konsertlokal på nittiotalet, en av de enskilda byggnader som mest av allt format min exflickvän och tillika livskamrat till den hon är.

Är alla dessa saker varningar? Det är möjligt att allt är ett sammanträffande. Kanske är de bara vittnesbörd om hur det är dags att vända sida och påbörja ett nytt kapitel.

Boken är i varje fall i stort sett färdig, mer om det senare…