The blob: Slemmets kulturella ekologi

Slem, smittbildning och den ofrivilliga exploateringen av ditt livsverk

Nu när Fredrik Strage har kallat Melodifestivalen vid dess rätta namn, the blob, och nu när Plötsligt igen finns på DVD inser jag att det är dags att damma av en tanke jag började fila på för ett och ett halvt år sedan: Slemmets kulturella ekologi.

Mest av allt påminner Melodifestivalen om monstret i den gamla skräckfilmen ”The blob” – en geléaktig klump från yttre rymden som slukar allt. Det räcker att nudda vid the blob för att sugas in, frätas sönder och bli en del av en oformlig, stinkande massa. Att kritisera Melodifestivalen är lika hopplöst som att slåss mot the blob. Även en negativ text som den här göder den uppmärksamhetstörstande schlagerklumpen. Det spelar ingen roll om man slaviskt följer festivalen, eller klagar på att den får för mycket utrymme i medierna. Alla åsikter, alla skriverier, alla diskussioner i fikarummet om vilken låt som var bäst blir en del av the blob.

Här sätter Strage fingret på en av de mest kännetecknande egenskaper som det kulturella slemmets ekologi bär på. Då tankar, likt smittor, inte kan göras ogjorda blir varje mental länkning – oavsett dess emotiva laddning – till ett offentligt slemfenomen, något som i sig bara förstärker den offentligt cirkulerande, normerande slemblobben, gör den mer allomfattande.

Ser vi det från det andra hållet – hur man som kulturskapare ska förhålla sig till det man skapar när det tas upp i slemliknande, kvardröjande, oåterkalleliga omlopp – kan man se hur en liknande, närmast självgenererande automatik träder i kraft. Enligt sociologen Gabriel Tardes teorier från början av 1900-talet smittar och imiterar vi varandra, oupphörligen. Smittorna och denna affektiva länkning är det som skapar normsystem i samhället. Normer är i den meningen inget annat än ackumulerade nätverk av imitativa strålar. Det du skapar blir nästan automatiskt berört, smittat och befäst med affekter när det kommer i cirkulation och börjar omnämnas i medieekologin. Vi pratar om varje scenartist, konstnärs, filmmakares dilemma – ”Kritikerna förstår mig inte!” – fast multiplicerad många gånger om, när varje medlem av ett socialt nätverk blir en liten minirecensent.

2000-talets medieekologi medför att alla kulturyttringar som framkommer i det offentliga rummet hänsynslöst och, kan det te sig som, närmast automatiskt blir del av en kollektiv, bubblande smittohärd där mängder av oförutsedda verkningar uppstår. En utsatthet, oavsett upphovsmannens intention, inför de kollektiva, heterogena, oförutsägbara massornas behandling. Ett verk som till en början inte har en exploaterande funktion kan – när det blir exploaterat i detta påföljande led – självt bli smittat av denna exploaterande verkan. Verket uppgår i det slem av smittande, imiterande, re-distribuerande, re-agerande, re-produktiva subjekt som medieekologin utgörs av.

”Är Plötsligt i Vinslöv genius, eller helt översittaraktig?” [anonym Facebookrad]

Det bästa exemplet på denna exploaterande dynamik i det bångstyriga, offentliga rum där kulturella verk ofrånkomligen stöts och blöts så fort de börjar cirkuleras är Jenny Bergmans och Malin Skjölds ömsinta och egensinniga dokumentär Plötsligt i Vinslöv (2001). I sin nuvarande DVD-utgåva innefattar extramaterialet bland annat ett klipp från ett årsmöte i augusti 2004 för den förening som bildats i kölvattnet av filmens ursprungliga premiär, fankollektivet och hemsidan Plötsligt en förening. Klippet på DVD:n ger dock en plötslig obehagskänsla, helt främmande från det ursprungliga, ömsint skildrande material från 2001 som själva filmen utgörs av.

Vad Plötsligt en förening representerar är en meta-diskurs som tillblivit som en del av den ursprungliga filmens publika mottagande. Ett kollektiv av relativt välutbildade människor har enats om filmens “kultstatus” och samlat anekdoter, men också spunnit vidare på begrepp och karaktärer från filmen, och således börjat skapa nya karikatyrer på baserade på den medierade bilden av de verkliga människor filmen handlar om. I klippet från årsmötet sitter vad som ter sig som ett gäng unga, putslustiga, för att inte säga självgoda Lundensiska akademiker stadda i den övre medelklassen och deltar i en ironisk frågesport där poängen är att komma ihåg påstått “kultiga” detaljer från filmen. Detta medan de verkliga människorna som vilkas liv filmen faktiskt dokumenterar sitter en bit längre bort och ser på själva spektaklet. Plötsligt utropar Holger, en av de verkliga karaktärerna från filmen, ett svar på en av frågorna, och allting blir helt plötsligt extremt meta. Man frågar sig om han är helt bekväm med att bli behandlad rätt mycket som en komisk karikatyr av sig själv. Man frågar sig om Lundakillarna är helt bekväma i den tveklöst dominerande position de intar såsom de som så tounge-in-cheek-aktigt driver med utsagor och anekdoter från filmen som de ursprungliga aktörerna kanske aldrig menade som tokroliga.

Man frågar sig om inte Plötsligt en förening är ett typexempel på en gubbslemmande punschdrickarsammankomst för medelklassiga, akademiskt utbildade beskådare som säkra i sadeln kan göra sig lustiga över arbetarklassiga och bonniga subjekt – just för att humorn, värmen och ”kultigheten” i den ursprungliga Vinslövfilmen maskerar denna politiska dimension. När Vinslöv-kulten dessutom bjuder på ett ”guilty pleasure”-aktigt tillfälle att frossa i lågkulturella företeelser, detaljer och referenser (Bingolotto, bangolf, fläskkotletter, mopedmärken) uppkommer den obehagliga dimensionen inte i filmen i sig själv, utan i den reproduktion av åtskillnad som hela detta meta-spektakels frossa bygger på. Varför dessa saker anses exotiska blir så pinsamt självklart när de lillgamla Vinslöv-fansen skriver det på näsan: detta för att det så tydligt implicerar att de själva står utanför den här typen av provinsiell kultur.

“Vi är inte på något sätt ute för att kränka, förlöjliga eller driva med de personer som figurerar i dokumentären” skriver de till och med på sin hemsida. Att de överhuvudtaget känner behovet av att klargöra detta är ett tecken på att de agerar i en gråzon där detta är exakt vad de tenderar göra. Som ofta med uttryckliga negeringar bekräftar ju själva negeringen dess motsats.

Men slemmet behöver inte alltid vara besudlande. Som Karl Palmås, upphovsmannen bakom den slemmetafor som jag utforskar här och den kanske främsta uttolkaren av Tardes teorier i Sverige just nu, betonade häromdagen:

Vi får inte hamna i den gamla masspsykologiska föreställningen om att den förnuftiga individen korrumperas då den blir en del av en massa. Kom ihåg – för Tarde finns det ingen subjektivitet utan existensen av en andlig smitta. Det finns alltså “goda” och “onda” smittor, mer eller mindre levbara ekologier som kan uppstå i människomyllret. Gubbslemmandets abstrakta maskin är en av flera möjliga – vissa gruppdynamiker är ju riktigt vackra.

Självklart kan vi därför också se slemeffekter som är mer positiva för kulturskaparna, och som rentav kan förstärka det positiva bemötandet av en film. Ett aktuellt exempel är Fredrik Wenzels och Henrik Hellströms Man tänker sitt, en vackert filmad men enligt min mening manusmässigt bristfällig film vars mottagande bland landets kritiker närmast kunde liknas vid en våg av hyllningar och kärlek. Ett uppbyggligt slemkluster av kärlek som var så översvallande att ingen film hade kunna leva upp till förväntningarna på själva premiärdagen. Jag ville verkligen gilla deras film så mycket, efter allt jag hade hört och efter att ha greppat vilket anslag, vilken ton de ville slå an. En vacker ton – men filmskolemässigt utförd, med ett manus fullt av förment ”poetiska” nonsenshändelser utan varken förklaring eller uppföljning.

Ruben Östlunds De ofrivilliga möttes av liknande positiva slembildningar, vilka enligt min mening var mer i paritet med själva filmen. Hans föregående film, Gitarrmongot, rönte dock inte alls samma ackumulation av allmänt intresse. Den liknar Plötsligt i Vinslöv i det att den är lika ömsint och egensinnig, om inte mer poetisk och känslomässigt komplex. Dess relativt obskyra status gjorde dock att den aldrig behäftades med några exploaterande följeslagare likt de fan-kluster som dränkte in Plötsligt i Vinslöv i översittaraktigt, kyligt exploaterande slem. Kanske var Gitarrmongot för egenartad; tillräckligt annorlunda för att inte generera någon större masspublik ur vilken sådana cyniska kluster kunde resa sig.

Roy Andersson är en annan filmmakare vars språk måste (åtminstone delvis) ha inspirerat både Östlund och Bergman/Skjöld. Går vi tillbaka i tiden kan vi finna ett typexempel på ett smutsigt, slemmigt, flockmässigt mottagande även bland Anderssons alster. Giliap (1975) blev ju emottagen på ett vis som blev fullständigt förödande för Andersson; kritikerna totalsågade den och publiken svek. Filmen har sedermera omvärderats helt och i det längre historiska perspektivet framkommit som den “felande länken” mellan Anderssons tidiga, mer konventionella filmskapande med En kärlekshistoria (1970) och hans senare mer säregna, långsamma, somliga skulle säga mörka berättarspråk.

Slemmets ekologi

De kollektiv som medieekologin består av innefattar i regel flera samverkande komponenter:

• Smittor. Drifter och påverkningar som uppstår mellan kroppar, ofta på en rent omedveten eller oönskad nivå – jag kanske till exempel ser ett visst klädesplagg på din kropp, och det lämnar ett intryck eller rentav en drift att reagera på detta intryck, som inte går att tvätta bort eller göra ogjort.
• Ekokammare. Tendensen i dagens medieekologi av rundgång av material, där en nyhet återtuggas ad infinitum och där en generativ intensitet tar vid då fler och fler samverkande, parallella stories ackumuleras till att bilda kollektiva rykten och trender.
• Fyllmassa. Devisen bland journalister, bloggare och tyckare att spaltutrymme måste fyllas oavsett vad man väljer att fylla det med – därav ett överskott av redundant material och spaltmeter om nämnda Melodifestival.
• Flockbeteende. Tendensen bland människor att härma, imitera varandra – att göra likadant som andra antingen för att passa in, eller för att man är osäker på vilka val man bör göra och därför “säkra” genom att göra som alla andra.

Sammantaget kan allt detta rubriceras under slemmet som metafor; en rubrik som ursprungligen introducerades av Palmås som en parafras på konstnären Joanna Rytels gubbslem-begrepp. Poängen här är att samma tillblivelselogik ligger bakom olika slembeteenden, såväl bland amöbor som bland grabbgäng. Slemmet uppstår genom att separata enheter inspirerar och imiterar varandra, och går samman i kluster kring ”matters of concern”; smittor som gör att de separata enheterna konvergerar, går samman. Vad som är talande för slemmet är att inte bara att det flyter och bubblar fram utan också fastnar, det har en kvardröjande effekt av att besmitta vadhelst det kommer i kontakt med. En irreversibel verkan; när du väl inlemmats i slemmet är det en handling som inte går att göra ogjord. Du har smittats, blivit imiterad eller imiterat själv, och tagit del av en exploaterande, kollektiv ackumulation – vilken du må lämna bakom dig men inte utan att du blivit märkt av händelsen.

Läs mer: Karl Palmås skriver om Gitarrmongot såväl som om slem och massa.