iPaddan, App Store och viljan att kontrollera infrastrukturen
Tech-sajten io9.com skriver om hur Apples nya iPad kunde ha burit på samma löfte som företagets tidigare, revolutionerande produkter iPod och iPhone gjorde. Den är på många sätt den mytomspunna konvergensmaskin som tech-nördarna väntat på i nästan två decennier. Det vill säga en mojäng som låter användaren konsumera alla möjliga typer av media (musik, tv, spel, böcker, webb) på en och samma apparat.
Men problemet, menar sajtens skribent Annalee Newitz, är att Apple marknadsför iPaden som en dator, när den egentligen inte är någonting annat än en apparat för mediekonsumtion.
En av hemdatorns grundläggande egenskaper är att den är interaktiv och påverkbar på en fundamental nivå. Du kan i stort sätt ändra hela maskinens sätt att fungera. iPadens interaktivitet består av att peka på ikoner på skärmen för att ändra vilket program du använder. Knappast mer interaktivt än byta tv-kanal, menar Annalee.
iPaden tar oss därmed tillbaka till 1980-talet, eller möjligen rentav 1950-talet. Den har potentialen att ändra vår framtid, men en framtid som kännetecknas mindre av verklig innovation och mer av konvergens mellan gamla medier och shopping. En kromblänkande framtidsapparat som i sin funktionalitet hör hemma i shoppingcentret snarare än i hackerspacet.
Säga vad man vill om Microsofts förakt gentemot öppna standarder, men faktum är att vem som helst kan skapa ett Windows-program, köra det, distribuera det och sälja den utan att behöva begära tillstånd från någon vid företagets huvudkontor. Det stämmer inte för Apples App Store där du inte får distribuera programvara om den inte är godkänd av Apple. Företaget förbehåller sig också rätten att stänga av program och göra dem verkningslösa även efter det att de är satta i användning. App Store är vad juridikprofessorn Jonathan Zittrain kallar en ”bunden” tjänst, och iPaden är en sorts dator som ju nästan ser ut som en dator men där användarna har inte kontroll över dess mjukvara och operativsystem. Den är låst. Säker, trygg, javisst. Men låst.
Adam Pash på sajten Lifehacker ser det som såhär: Apples App Store är inte problemet. Problemet är hur Apple sköter och medvetet begränsar samma App Store. Tjänsten skulle kunna fungera som den hanterare av programpaket som den faktiskt är och låta användarna lägga till sina egna betrodda databaser som källa för obeprövade applikationer. Användarna bör ges möjligheten att trycka på en knapp någonstans på maskinen som säger ”hej datorn, jag är vuxen och jag tar själv ansvar för hur jag använder den här maskinen”.
Men icke. Apple är det företag som idag är bäst på att reglera arkitekturen för både sin hårdvara, mjukvara och därtill medieinnehållet. (Det sa jag för redan fem år sedan.) Google rör sig åt samma håll. Det finns förklaringar till detta.
Redan 1998 – det vill säga före IT-bubblan – såg Hal Varian och Carl Shapiro vart det barkade, det här med Internet, informationssamhället och ”den nya ekonomin”. Vid den här tiden drunknade en del av deras insikter i ett hav av kortsiktighet, som snart briserade i form av nämnda IT-bubbla. Men deras bok dominerar fortfarande inom den ekonomiska litteraturen: Information Rules.
Grundtesen är förvillande enkel: Information är dyr att producera men billig att reproducera. Under 2000-talets första decennium blev detta väldigt kännbart för alla kulturskapare, oavsett hur lierade de är med den etablerade upphovsrättsindustrin. Ofta utmålas debatten som om den bara hade två opponenter; fildelarna och upphovsrättsindustrin. Men aktörerna som berörs av digitaliseringens märkliga effekter är många. Tjänsteleverantörer, operatörer och mediebolag behöver nödvändigtvis inte dela samma intressen; Warner må bryta med Spotify, medan Telia lierar sig med samma tjänsteleverantör.
Det här gör landskapet mer komplicerat vad gäller nya modeller för marknadsföring, prissättning och inte minst möjliga versioner av en produkt. Mediebolagen vill både maximera vinstmöjligheten och få så många användare av sin produkt som möjligt. Det är dock ett dilemma att de här två behoven ofta står i konflikt med varandra.
Information är ju bara intressant för användaren när den kan upplevas och delas med andra användare. Därför är det också intressant för mediebolagen att så många som möjligt kan ta del av produkten. I det avseendet behöver oreglerad fildelning inte ses som ett hot; verk blir spridda och kända tack vare sina inneboende kvalitéer och inte alltid på grund av att det rör sig om så dåliga filmer att alla laddar ner dem gratis i stället för att bli besvikna i biomörkret.
Men samtidigt riskerar ohämmad spridning att vattna ur den vinstmöjlighet produkten har. Mediebolagen föredrar produkter som gör att användarna blir låsta till att använda dem. Det är därför abonnemang är så attraktiva att sälja, och saker som kabel-tv och operativsystem likaså. Med sådana produkter är det ju både jobbigt och tidskrävande för kunden att byta till en konkurrerande produkt. Det finns en önskan att få användaren att investera så mycket tid, kunskap och resurser som möjligt på ens produkt, och göra det så oattraktivt som möjligt att byta till något av alternativen.
Det var denna ekonomiska logik som gjorde att luften gick ur den hysteri kring portaler som fanns på 90-talets slut. Och samma logik förklarar en del av Googles nuvarande strategier. Portaler och startsidor kan du ju som användare byta över en natt; varken trofastheten eller den faktiska funktionella bundenheten till dem är särskilt stora. Men operativsystem däremot (vilket ju Google snart kommer att lansera), mobiltelefoner (Android) eller mailklienter (speciellt om du inte kan exportera innehållet i din inbox eller om den möjligheten innebär kännbara funktionella förluster såsom sämre sökbarhet), eller din samlade pool av sociala kontakter i Facebook – alla dessa saker är svårare att bara ge upp, att byta eller överföra till en annan tjänst.
Ja, är det inte rentav så att tjänsteleverantörerna själva gör svårare att bara ge upp, att byta eller överföra till en annan tjänst? Facebook behåller din data på sina servrar även om du säger upp kontot, så att du alltid kan återvända någon gång i framtiden. Samma företag har kritiserats för att inte tillåta export av användarnas existerande data.
Det här har med digitaliseringens ekonomiska logik att göra. Duplicerbar information gör att de diskreta filerna tappar värde medan infrastrukturen runt dem blir värdefull ju mer konsoliderad den blir. Det här är också en tendens som kommer att bli allt mer kännbar och tydlig under det kommande decenniet, tror jag.
