End of a century

Livet baklänges med Blur

”It’s just working from a different beginning to another end.”

En fantastisk observation som Dave Rowntree gör i den nya filmen om Blur, No Distance Left To Run, är att han gjort precis tvärtemot vad den vanliga rockdrömmen normalt brukar innebära: När finanskillar 40-årskrisar drömmer de om att lämna kontoret och bli rockstjärnor. Vad han har gjort är att ha varit rockstjärna under hela sitt liv som ung vuxen. Och nu, som 40-åring, vill popstjärnan göra det pärmbärarna gör. Han har alltid varit dragen till en konventionellt karriärsjobb, en roll som kräver kostym och allvarlig uppsyn. Så var det redan under tiden i bandet. Dave, trummisen från Blur, är numer Labourpolitiker och hans karriär ser lovande ut.

Dokumentären om Blur är en rätt konventionell rockdokumentär, men den resonerar oerhört starkt med mitt eget liv inser jag när jag ser den. Det finns en märklig parallell med min egen livshistoria. Jag är en kronisk anglofil, och är både glad och stolt över det. Och det var väldigt mycket tack vare Blur jag förälskade mig i brittisk kultur, väldigt mycket tack vare Modern Life Is Rubbish. Det var också den här anglofilin, den här romantiska drömmen, som spelade en stor roll när jag flyttade till England år 2002, då jag sökte till Goldsmiths College och kom in.

Ironiskt nog var det också Goldsmiths som förde Blur samman. Alex James pluggade franska och Graham Coxon konst där i början av 90-talet, och det var där Blur bildades. Det finns fantastiska sägner knutna till det där stället. I november 1989, på Alex födelsedag, blev Damon Albarn jättefull och sägs ha hoppat från Alex lägenhet till Deptford Town Hall, varpå han klättrade upp till klocktornet och ändrade visarna, vilka sedan visade fel tid i mer än ett år.

View Larger Map

13 år senare bodde jag mittemot samma klocktorn. Blur var vid det laget slut som band men hade gjort ett populärkulturellt avtryck som innebar att 90-talets brittiska popkultur fick en renässans, att det var okej att sjunga med lokal dialekt, att casuals- och modkulturen aldrig riktigt dog, och att det var okej för killar att inte nödvändigtvis vara lads utan lika gärna vara gängliga, pojkaktiga, witty och ändå sexiga. Popkillen i mig hade inte funnits utan Blur.

Just nu lever jag själv mitt liv baklänges, eller snarare i en cirkulär rörelse. Jag växte upp i Sollentuna, åkte in till stan via Mörby Centrum. Flyttade sedan till Stora Essingen, jobbade lite i Eskilstuna och sedan bar det av till London. Jag återkom sju år senare som en annan människa – men med samma popkille någonstans där under skalet; skalet som dessutom inte hade förändrats speciellt mycket utan hade lika lite hår på bröstet. En lika tunn, vissa skulle säga tanig popkropp som tidigare. Men det märkligaste av allt var att min återvändo av en slump innebar ett uppehåll i Eskilstuna, därefter Årsta och sedan – på grund av omständigheternas spel – ett uppehåll på Stora Essingen igen, och därefter, tro det eller ej, i Mörby igen! Livet har gått i en egendomlig halvcirkel. Nu har jag alla kartonger samlade på ett ställe igen, och roar mig då och då med att återuppsöka det förflutna.

I ett gammalt nummer av The Face, från tiden kring 1995 års stora topplistekrig mellan Oasis och Blur, gör Alex en parallell till André Gide när han i en berusat ögonblick av ingivelse inser att Blur kanske är som flygande fiskar. De faller uppåt. ”När fiskar dör flyter de upp till ytan.”

Det var exakt det Blur handlade om. Damons uppväxt handlade om samma sak: Fram tills han var nio bodde han i ett multietniskt London och kände sig helt normal. Sedan flyttade hans hippieföräldrar till kritvita, superengelska Essex och han blev skolans udda teaterapa. I och med det här var han helt inställd på att inte vara som någon annan, och fick en besatthet kring att endast framgången skulle kunna skänka honom normaliteten åter.

I started my life in a fucking hippy forest with monks and chrysanthemums. That’s where Led Zeppelin finished their life; it’s where I started.
…
When I was 13 I was walking around a quite hard comprehensive school with a violin, an earring and a Karl Marx book. Which was not normal. But now I walk around in trainers and a Chelsea top. I think it’s all very simple, really. It’s just working from a different beginning to another end. I don’t feel special anymore. I feel… happier.

Jag kan känna igen det där. Ambivalensen gentemot det normala. Att ha en besatthet kring att göra saker helt på sitt eget sätt, men att samtidigt ha en kärlek och respekt gentemot den helt vanliga, alldagliga populärkulturen. (Framför allt den engelska alldagligheten, måste anglofilen i mig erkänna.) Kanske är det en medelklassgrej; ett konstant ifrågasättande av den egna relationen till arbetarklassen. Tonårstiden i Sollentuna handlade väldigt mycket om det, och södra Londons inflyttade akademiker kämpar ständigt med det. När jag lyssnar på Blur igen, efter så många år, inser jag att det också handlar om att vara obstinat, i en utsträckning som är precis lagom – vilket är en ironi i sig själv. Att vara obstinat nog att ihärda, att stå i regnet i en Mercjacka och allt för tajta byxor när ingen annan förstår. Att, i någon mån, hålla kvar vid en dröm. Och det är en vacker sak.

Relaterat material: Janne Gradvall skriver som vanligt initierat och bra om Blurfilmen.