Manlig tävlan och näst intill autistisk hängivenhet
Bland de roligaste sakerna jag snubblat över nyligen är tidningen Filters reportage om höjdhopparlegenderna Patrik Sjöberg och Stefan Holm.
Det är någonting djupt komiskt i hela företeelsen: Två män ingår ett slags symbiotiskt förhållande, där man är varandras genuina ärkefiender men samtidigt håller ett vakande öga över varandras prestationer och förehavanden till den grad att det liknar besatthet. Och besatthet, som vi alla vet, är ju en form av kärlek.
Kjell Häglund gjorde en liknande betraktelse över den briljanta Comedy Central-serien Michael And Michael Have Issues. Eller, briljant och briljant. Michael Ian Blacks och Michael Showalters komedi funkar väl åtminstone på pappret, men hade väl gynnats av lite uppstyrning. (Jag laddade ner den, maila mig om du vill ha en kopia.) I sina bästa stunder lyckas den dock, precis som Johan Perssons artikel om höjdhopparna, peka ut de där magiska stunderna då den manliga, tuppiga tävlingsinstinkten slinter över i rent vanvett, när bara en sak finns i siktet och man lägger ansvaret för precis allt annat i livet fullständigt åt sidan.
En evig imbecill envig mellan två symbiotiska kompisar och kolleger [...] känslan av två asociala tvillingbarn som bara lever för att leva i den egna bubblan. Alla andra människor är ”tools”, eller ”whatever”. Det spelar ingen roll om de är tillfälliga jobbkontakter eller flickvänner, de betyder ingenting eftersom de befinner sig utanför bubblan.
Det är också hos de här märkliga, symbiotiska, manliga paren som det mest glittrande komiska guldet har flödat de senaste åren. Mina absoluta favoriter inom tv-komedin bygger alla på just den här typen av destruktiva förhållanden: Peep Show, Flight of the Conchords och – förstås – den surrealistiska favoriten Mighty Boosh, där Julian Barratt och Noel Fielding förstås älskar varandra, men hatar varandra likväl. Till allas, även publikens, förvirring.
Bromance, som amerikanerna säger.
